Från fritidspedagog till IT-pedagog

I London hålls årligen BETT – den största IT-inriktade skolmässan i världen. Lärare och skolpersonal från hela Europa besöker mässan.

Foto av Mattias Lundqvist

Genom åren har jag sett många exempel på fritidspedagoger som fått en ny roll i skolan. Till en början kallades den ”dataansvarig”, idag talar man om IT-guide, IT-ansvarig eller IT-pedagog. Jag träffade tre fritidspedagoger vars yrkesroll över tid har förändrats – mer eller mindre. Under den pågående BETT-mässan pratade vi om IT, fritidspegagogik, yrkes- och även könsroller.

Kent Karlsson, 52, tog sin fritidspedagogexamen för 30 år sedan. Det dröjde fem år innan han kom i kontakt med datorer på allvar i skolans värld. Ett första startskott var när KK-stiftelsen började dela ut IT-pengar till skolor – även om man inte använde uttrycket IT just då. Pengar som kom Högbyskolan på Gotland där Kent då arbetade till godo.

”Det är faktiskt nästan 25 år sedan jag fick åtta datorer till skolan för att bedriva läsinlärning för sexåringar med hjälp av dataprogram”, säger Kent när han tänker tillbaka på hur hans yrkesroll började förändras. Varför det var just han som blev skolans ”dataperson” är oklart men han gissar att det var för att han visade intresse.

Rickard Granberg är 49 år och hans resa är inte helt olik Kents. Efter att ha vikarierat på fritids i sena tonåren hoppade han på utbildningen LIR – en kombinationsutbildning som gav behörighet som förskollärare, fritidspedagog samt idrottslärare på lågstadiet. Efter några år som fritidspedagog i Sollentuna hamnade han i Täby på en kombinationstjänst fritidspedagog-idrottslärare.

Över tid förändrades Rickards yrkesroll. Både av skäl som han själv kontrollerade och av skäl som han inte riktigt kan sätta fingret på. Att han vidareutbildade sig för att få NO-behörighet ligger givetvis inom ramen för det han själv styrde, att han fick ett successivt växande IT-ansvar går att förklaras av att hans dotter fick diagnosen dyslexi för åtta år sedan. Det väckte ett intresse för de digitala hjälpmedel som fanns för dyslektiker. Intresset för digitala hjälpmedel spillde över på skolan och det blev naturligt att ta på sig ett ansvar för digital teknik och IT på arbetet.

Rickard gör sitt andra besök på BETT och hoppas att det ska ge mer den här gången.

”Jag är mer förberedd nu”, säger han. ”Vi är ett gäng som åkt hit och i år kombinerar vi besöket på mässan med en utbildning på Google och besök på en skola som ligger långt framme i digitaliseringsprocessen. Ska jag skatta var vi ligger på en skala 1-10 skulle jag nog säga att vi är mellan 7 och 8 men det finns fortfarande mycket att lära och utveckla”.

”Sju till åtta? Oss skulle jag placera någonstans kring fyra”, säger Fredrik Palmqvist 35, den tredje fritidspedagogen i gänget. ”Min förhoppning är att besöket här ska leda till att vi börjar digitalisera på allvar”. Fredrik arbetar i Eslöv och från hans skola är man fyra som besöker London under BETT-dagarna. ”Även vi kombinerar med besök på skolor, dessutom reser vi med en arrangör som erbjuder föreläsningar, tanken är att det här ska ge så mycket som möjligt”, fortsätter Fredrik som besöker BETT för första gången.

Även Kent är förstagångsbesökare. Till skillnad från Rikard och Fredrik har han inga kolleger med sig. ”Jag reste hit av eget intresse”, säger han vilket styrker hans minnesbild av att han blev IT-person på skolan för att ha helt enkelt var intresserad.

Alla tre är eniga om att det krävs tydlighet och tanke när man ska digitalisera i skolan. Två ingredienser som kanske inte alltid fanns när datorerna gjorde sitt intåg på allvar i skolan. Rickard uttrycker det mycket tydligt:

”Vi kan inte ställa in en laptop i klassrummet och tro att vi ska använda den som skrivmaskin. I så fall kan vi lika gärna ha en skrivmaskin.” Han sätter fingret på en verklighet som säkert gällde i många skolor för ungefär tio år sedan. För att förtydliga hur han tänker tillägger han:
”I mitt jobb som IKT-pedagog handlar det inte om vad vi kan göra imorgon eller nästa vecka. Jag försöker istället titta på vad vi kan göra om två, eller fem år”. Rickard menar att det är nödvändigt att tänka långsiktigt trots att förändringar kommer snabbt. Han tillägger att han är väl medveten om att det inte är enkelt att vara långsiktig i en värld där tekniken utvecklas i raketfart.

”Det där med teknik är viktigt”, säger Fredrik. ”Jag är ansvarig för både hård- och mjukvara på min skola och det är förödande när inte tekniken fungerar. Vi har haft en hel del tekniskt strul. Mina kolleger är positiva till IT och digitalisering men om det händer ofta att tekniken inte funkar är det lätt att de positiva vindarna vänder”.

”Varför hålla på med paddor och datorer som strular när det finns böcker som aldrig är urladdade, aldrig tappar uppkopplingen och aldrig kraschar”, fyller Kent i och det är lätt att se att alla känner igen repliken.

Fredrik Palmqvist berättar att han egentligen har inte har något stort dataintresse. Rollen som ansvarig för IKT fick han när den som satt på uppdraget tidigare slutade.
”Jag hade varit honom behjälplig så det blev naturligt att jag tog över, hag var så att säga lätt att kila in i rollen”.

Kent som gör sitt första besök på BETT han av naturliga skäl svårt att veta vad det ska leda till arbetsmässigt. ”Förhoppningsvis kan jag väcka intresse när jag kommer hem hos mina kolleger vilket kan leda till att vi kan åka fler nästa gång. Jag tror att man får ut mer om man åker några stycken från skolan. Då ser och upplever man saker tillsammans och diskussionen  sätter igång meddetsamma. Då bör man få någon slags ping-pong-effekt. Dessutom tror jag att ett andra besök ger mer än det första när man mer vet hur man ska förbereda sig”.

En tanke som bekräftas av hur Rickard förhåller sig under en rundvandring på mässområdet. Det är oklart ifall han vet vart han ska gå eller om han bara har ett särskilt öga för att se vad som kan vara av intresse. Han blir t ex eld och lågor när han ser en IT-buss som invändigt är ett slags upplevelsecentrum i miniatyr.

”Sådant här finns det kommuner hemma som har på gång”, säger han. ”Tänk vad bra för mindre skolor med små resurser som kanske inte kan göra de stora satsningarna. En buss som ambullerar i kommunen med tänket kan-vi-inte-ha-all-teknik-i-våra-lolaler-så-kan-tekniken-besöka-oss”. Han tillägger sedan snabbt:

”Jag är absolut ingen tekniker, jag ser mitt uppdrag som rent pedagogiskt. Mitt tänk är ”Vad kan vi göra i klassrummet med de verktyg vi har?” Rickard arbetar inte bara för att driva IT i den egna skolan. ”Jag har 50% IT i min tjänst av vilka 10% är kommunövergripande. Att komma samman med folk från olika skolor med andra erfarenheter är inte bara givande, det är troligen nödvändigt för att utvecklingen ska gå framåt”.

De andra två arbetar helt lokalt på den egna skolan men ingen av dem verkar vara av annan åsikt. Kent Karlsson menar att ingen är en egen ö och säher:
”Som IT ansvarig är min överskuggande uppgift att se till så att IT på skolan fungerar, att vara den som har kontakten med kommunens IT-avdelning samt att vara ett stöd för lärare och fritidspedagoger när det behövs”.

Där kom fritidspedagogyrket på tal och jag undrar hur det ser ut med IT på fritidshemmen där Kent, Rickard och Fredrik arbetar. Rickard, som inte längre alls arbetar på fritids börjar:

Foto av Mattias Lundqvist

”Hos oss programmeras det mycket på fritids och den verksamheten som bedrivs där är ovärderlig. Där sker det på frivillig basis men barnen tycker det är kul och de får en bra chans att fördjupa det de lärt sig i skolan.”  Han menar vidare att på fritids finns tiden på ett annat sätt.  ”Jag har min lektion på 40 minuter och sedan är det slut. Då är det fantastiskt att barnen kan jobba vidare på fritids med något som de tycker är kul och som samtidigt är mycket lärorikt.”

På Kents skola är fritidssidan är inte lika digital som skolan . Sex- till sjuåringarna som Kent jobbar med använder paddorna relativt lite på fritidstid. ”Det betyder inte att fritidshemmet är odigitalt. Vi gör bara andra saker såsom scratchprogrammering på datorer och musikprogram där barnen programmera loopar som de kan sjunga till. Möjligheterna är oerhörda om man vill arbeta med musik på fritids. Det går att ladda ner låtar i ett program där sången är separerad från musiken, sedan sjunger barnen medan de lyssnar på artistens sång. När det är klart raderar man originalsångspåret, barnets röst finns kvar och vips så har en liten flicka blivit Laleh”. Kent skrattar när han berättar om det.

Fredrik ser i sin tur besöket på BETT som ett startskott för att få in digitaliseringen på fritids. Man är på gång med att få in iPadanvändandet som en naturlig del i verksamheten. Frågan är bara hur? Fredrik har en idé om en  Minecraft-värld som är låst för fritisbarnen. Dvs miljön är inte tillgänglig när fritisbarnen inte bygger. En lösning för att förverkliga det är släppt och Fredrik har kollat upp med Minecraft education här på BETT.

Barnen ska inte kunna bygga hemma utan Fredriks inloggning ska starta allting och stänger.

”Jag tror att det har ett värde att det finns en digital värld som barnen bara kan vara i när de är på fritids”.

Det är inte annat än att jag blir lite nyfiken på ifall det är en fördel att vara, eller ha en bakgrund som, fritidspedagog när man ska implementera IT i skolans värld. Rickard Granberg har inget entydigt svar på den frågan. ”Jag tror att det där med att vara kreativ, se lösningar och tänka mindre fyrkantigt mer handlar om vem man är som person än vilken utbildning man har”. Han ser inte helt säker ut när han säger det. Kent har en bra fundering i ämnet.

Han tänker att det kanske är så att en utbildning som fritidspedagogutbildningen lockar människor som är kreativa. I så fall blev man kanske fritidspedagog på grund av att man är den personen man är. Några svårigheter med att se fördelar med att vara fritidspedagog i de här sammanhanget har han inte. ”Man kanske inte är fullt så klassrumsorienterad som fritidspedagog och en hel del av det nya som kommer in ser kanske inte klassrumsaktigt ut vid första anblicken. Många digitala enheter och verktyg har ju ett inslag av leksaker – inte minst visuellt – och lek har alltid tilltalat fritidspedagoger. Att leken i det här fallet kan bli till rent lärande är ju inte fel. Fritidspedagoger kanske är bra på att ”lura” barnen att tro att de ”bara” leker när de faktiskt lär”.

Fredrik håller med och säger att fritidspedagogtänket är bra att ha i fickan när man t ex är här på BETT och tittar på olika verktyg eftersom risken är mindre att man fastnar i rent kunskapskravstänkande, annars har han aldrig reflekterat över att hans utbildning och yrkesbakgrund skulle vara någon särskild fördel när man arbetar med ansvaret för IT i en skola.

När jag sökte fritidspedagoger i sociala medier för att pratas vid med på BETT visade det sig att de som hörde av sig var män, män i något vi skulle kunna kalla medelåldern. Ett faktum som inte går att lämna okommenterat i tider då det pratas mycket om att bryta normer och mönster. Min fråga blir ifall de tre männen tror att det speglar verkligheten eller om det är en ren slump.

Fredrik Palmqvist tror inte att IT i skolans värld är en masspryl. Istället menar han att det handlar om ålder eftersom är man yngre än ungefär 35 så har man datorer, digitala verktyg och IT i blodet. Ett resonemang som i och för sig – om än knappt –  emotsägs av att såväl han själv som Rickard och Kent passerat 35-årsstrecket. I könsfrågan får Fredrik medhåll av Rickard:

”Jag ser ingen genus sak i det här. I mitt IT-arbete på skolan har jag ett team med fyra andra personer och tre av dem är kvinnor. Ganska jämnt fördelat mellan könen – eller hur?”

”Vänta nu”, säger Kent. ”Det där är ett 60-40 förhållande och det speglar knappast hela vår verksamhet. Själv sitter jag med i ett IT-råd där det är ungefär hälften kvinnor och hälften män. Sett till hela vår verksamhet är 50%, ja faktiskt även Rickards 40% män en stor manlig överrepresentation. Ifall det beror på att datorer och teknik traditionellt sett är manliga gebit verkar de alla tre vara osäkra på.

”Bland barnen finns det skillnader i hur tjejer och killar angriper IT”, menar Rickard. ”Killarna kastar sig ivrigt över de nya men tröttnar snabbare än tjejerna som närmar sig det lite långsammare men sedan visar större uthållighet”, han tänker efter och fortsätter:
”Fast så är det väl inom ganska många områden, med killar och tjejer menar jag”.

”Visst finns det skillnader”, menar Kent. ”Men det kanske inte handlar om själva tekniken eller devicen utan mer att killar och tjejer ofta vill göra olika saker med sina paddor eller datorer”.

Ingen reflekterar egentligen över att resonemanget nu blir ganska könsstereotypt.

Innan vi avslutar hamnar vi på faror med ny teknik. ”Alla måste få vara med”, menar Fredrik. ”Vi får inte hamna i ett läge där det finns en IT-elit. Vare sig i skolan, på fritids eller någon annanstans”. Rickard kommer tillbaka till att faran mycket ligger i oss själva. ”Vet vi inte vad vi ska ha tekniken till blir den bara en kostnad som inte ger något tillbaka. Är vi inte noggranna med vad vi vill nå rent pedagogiskt har vi ingen nytta av tekniken”.

Kent knyter an till kostnadsfrågan och de ekonomiska fällor som kan finnas när vi översköljs av ny teknik och trampar okänd mark. ”Något lanseras som gratis med vill man kunna använda det på riktigt fungerar inte gratisversionerna. Det finns en stor fara i att man i sin iver att spara pengar i verksamheterna förlitar sig till gratis appar och ofullständiga kostnadsfria versioner av program. Man kan hamna i att man tror att man slagit två flugor med en smäll. Man har både sparat pengar och digitaliserat”.

Här råder det enighet om att IT och digitalisering måste få kosta om det även ska smaka. När något är gratis finns det ofta en anledning. Antingen fungerar det inte alls eller så ska du lockas att köpa tillägg för att det ska fungera.

Min avslutningsfråga lyder: Hur digitala kan vi bli? Kent avslutar samtalet med att ge ett lite oväntat svar. Istället för att säga något om att snart är gränsen nådd och vi måste vrida klockan lite tillbaka och inte låta digitaliseringen ta över lutar han sig tillbaka och säger:

”Vi kan väl bli hur digitala som helst egentligen. I slutändan kanske barnen – i alla fall barn som bor i områden där avstånden till varandra och till skolan är stora -sitter hemma med VR-glasögon och går ut på nätet till ett digitalt klassrum och får sin undervisning den vägen.”

Ett ganska fritidspedagogiskt och IT-pedagogiskt sätt att resonera, tänker jag. Det finns inga begränsningar, det går att nå hur långt som helst.

Av Mattias Lundqvist