Läromedelsproducenternas dilemman

Varför vänder inte utvecklingen för läromedelsbranschen?

Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare och tidigare läromedelsförläggare

Inte ens stora investeringar i omfattande produktion av digitala läromedel tycks resultera i produkter som attraherar kunderna. Försäljningen fortsätter att falla.

Svarta siffror på sista raden i resultaträkningen åstadkoms i många fall enbart med hjälp av nedskärningar och minskad kapacitet. För de förlag som exklusivt satsat på utgivning av digitala läromedel är siffrorna sannolikt blodröda.

Läromedelsbranschen var lukrativ och framgångsrik under lång tid, fram till mitten av 80-talet. Försäljningen kulminerade omkring år 1975.

I pengar räknat har branschföretagen under de senaste fyrtio åren tappat ungefär 50 % av försäljningen, räknat i volym närmare 80 %.

Under 70-talet hade branschorganisationen Svenska Läromedel omkring 40 livskraftiga och expanderande medlemsföretag. Idag är den siffran 14 och flera medlemsföretag tappar i försäljning, år efter år.

Under lång tid gällde en statlig förordning som föreskrev att elever i den svenska grundskolan årligen, som gåva skulle erhålla ett antal så kallade basläromedel. Från början av 80-talet började skolhuvudmännen att i allt större utsträckning negligera bestämmelsen om gåvoläromedel och slutligen avskaffades den.

Parallellt med detta inträffade också en förändring i lärares syn på läromedel. Lärarna ville i större utsträckning forma undervisningen enligt eget huvud och avvisade därför de heltäckande och styrande läromedlen.

Sammantagna har de ovan nämnda faktorerna således resulterat i en förödande nedgång i läromedelsförlagens försäljning.

I och med skolans successiva digitalisering har emellertid nya möjligheter för läromedelsproducenterna infunnit sig. Digitala läromedel framstår som den ultimata räddaren i nöden.

De etablerade förlagen anammar i olika utsträckning den digitala utmaningen, samtidigt som nya aktörer träder in på arenan. Bland de nytillkomna företagen kan nämnas Digilär och Clio Online.

Hittills har dock framgången för digitala läromedel uteblivit. Visserligen konstaterar branschorganisationen Svenska Läromedel en ökning med 35 % under år 2016. Den siffran säger dock knappast något om framgång. Trots massiv utgivningen av nya digitala läromedel ökar försäljningen endast marginellt. Det handlar om en ökning från cirka 7 procentenheter till omkring 9 procentenheter. Drygt 90 % av läromedelsförsäljningen består fortfarande av analoga läromedel och den sammantagna (analoga plus digitala) försäljningen fortsätter att minska.

I detta ömtåliga läge väljer läromedelsföretagen att ansluta sig till ytterligare en branschorganisation, nämligen Swedish Edtech Industry. En förhållandevis liten bransch har knappast något att vinna på att agera via två olika branschorganisationer. Snarare tvärtom – det är nu en kraftsamling behövs

Branschen har också knäsatt ett nytt begrepp. Man har ersatt de tidigare officiella benämningarna ”centralt läromedel” respektive ”basläromedel” med benämningen ”grundläromedel”. En åtgärd som bidrar till ytterligare förvirring bland kunderna, särskilt med tanke på att skolmyndigheterna numera innefattar förlagsproducerade läromedel i begreppet ”lärresurs”, som i sin tur är underordnat skollagens samlingsnamn ”lärverktyg”.

Att döma av den definition av begreppet grundläromedel som finns att tillgå hos branschorganisationen Svenska Läromedel är detta nya begrepp snarast liktydigt med den tidigare, vardagliga benämningen ”heltäckande läromedel”, det vill säga den typ av styrande läromedel som lärare sedan länge avvisat.

Dessutom leder prefixet ”grund” tanken fel. Det ligger nära tillhands att förmoda att ett grundläromedel är avsett endast för grundskolan och grundlärare, vilket ju inte är fallet.

Men helt avgörande för läromedelsbranschens dilemman på skolmarknaden är att man envist fortsätter att praktisera det styrande och föråldrade grundkonceptet. Det torde för var och en som följt utvecklingen de senaste decennierna framstå som klarlagt att lärare i avsevärd utsträckning väljer att avstå från att använda styrande, heltäckande läromedel.

Nu finns en nationell digitaliseringsstrategi för skolväsendet och skolans digitalisering går därmed in i en ny fas.

Huvudmännen upprättar lokala handlingsplaner och i dessa analyseras bland annat behovet av digitala lärresurser. Och behovet är stort, men det förutsätts förstås att dessa lärresurser har en utformning som motsvarar den moderna undervisningens behov.

Läromedelsproducenterna måste helt enkelt överge sjuttiotalsstuket.

Kanske kan vi nu skönja antydningar om att ett nytt grundkoncept för läromedel är i antågande. Konturerna finns möjligen i den utgivning av digitala läromedel som förekommer inom EF Class, och i det utbud som Schoolido tillhandahåller.

Rolf Ekelund, filosofie magister, ämneslärare, tidigare läromedelsförläggare

Lär mer här.