Nya medier i undervisningen − de senaste hundra åren

Under 1900-talets inledande decennier hade läraren tillgång till ett fåtal hjälpmedel utöver läroboken.

Det mest använda hjälpmedlet var skolplanschen med sina illustrationer, kartor och visualiseringar. Därtill fanns möjligheten att med hjälp av ett episkop visa bilder (t ex ur en bok) på en duk.

Vid slutet av 1920-talet introducerades skolradio (1928). Efter en kortare försöksverksamhet inleddes reguljära sändningar. Lagringsmöjligheter saknades så lärare och elever lyssnade till direktsändningar. Överlägset populärast var nog den så kallade radioengelskan. Klassen fick lyssna till autentiskt tal på det engelska språket och öva uttal och fraser.

På tablån fanns även program där experter inom konst och vetenskap intervjuades eller höll föredrag. Sång och musik samt morgonsamlingar ingick också i utbudet.

Ungefär samtidigt med skolradiostarten började skolboksförlagen producera grammofonskivor i anslutning till populära läroböcker, framför allt i främmande språk och engelska. Böckernas texter höglästes av språkkunniga personer som hade respektive språk som modersmål.

Under 50-talet lanserades rullbandspelaren och skolan blev snart en stor kund. Skolradions programutbud kunde nu kopieras på rullband.

Ljud kan med fördel kombineras med bild. Diabilder och bildband gavs således ut i anslutning till ljudbanden, av såväl Skolradion som läromedelsförlagen. En ny epok gör entré och de nya produkterna benämns audiovisuella läromedel (AV-läromedel).

Läromedelsförlagen etablerade egna AV-redaktioner, för produktion av de nya audiovisuella komponenterna.

Under lång tid har skolan också haft möjlighet att hyra spelfilm, anpassad till skolans behov. Större skolor hade redan på 30-talet tillgång till filmprojektor. Flera företag runt om i Europa producerade så kallad skolfilm. Nackdelen var att såväl förberedelserna som genomförandet var tämligen omständligt.

Så kallade AV-centraler inrättades runt om i landet. Deras uppgift blev bland annat att kopiera Skolradions sändningar och förse skolorna med kopior av de program som efterfrågades, i form av rullband och eventuella tillhörande diabilder eller bildband samt elevmaterial och handledningar. Lärarna behövde inte längre anpassa planeringen efter skolradions sändningstider. AV-centralerna hade i allmänhet också ett lager av inköpta skolfilmer, som på vissa villkor kunde lånas ut till skolorna.

Begreppet läromedel kom nu att användas alltmer frekvent och förlagens ambitioner var att förse skolorna med heltäckande läromedelspaket. Ett sådant paket bestod ofta av grundböcker med tillhörande studiehäften, ljudband och anslutande diabilder, fördjupnings- och bredvidläsningsböcker samt utförliga och detaljerade lärarhandledningar.

Vid denna tidpunkt tillkom företaget Pogo Pedagog som uteslutande ägnade sig åt produktion och försäljning av så kallade ljudbildband med tillhörande lärarhandledningar. Pogos läromedel byggde i huvudsak på den så kallade pling-metoden, det vill säga klassen lyssnade på en ljudsekvens och tittade på den anslutande bilden. När ett pling hördes i högtalaren skiftade läraren bild. Pogo blev under en period ledande på den svenska marknaden för fristående audiovisuella läromedel.

I slutet av 60-talet lanserades också mindre videobandspelare till överkomligt pris. Ledande politiker tyckte sig då se en möjlighet att via bandade tv-program både höja kvaliteten på undervisningen och minska personalkostnaderna. Lärare kunde i viss utsträckning ersättas av bandade föreläsningar, trodde man.

Utbildningsdepartementet med statsrådet Ragnar Edenman i spetsen engagerade sig i saken och lät inrätta en särskild kommitté för teve och radio i utbildningen (TRU).

Kommittén sökte samarbete med Skolradion, men fann snart att ett sådant arrangemang inte stod i överensstämmelse med radiolagen. Kommittén valde då att starta en egen produktionsenhet.

Under några år pågick försöksverksamhet och TRU producerade ett ansenligt antal teve- och radioprogram. Produktionen inriktades på två målgrupper: universitet/högskola och gymnasieskolan. Sammanfattningsvis kunde man efter några år konstatera att TRU-projektet misslyckats i sina strävanden, och verksamheten avvecklades.

De svenska läromedelsförlagen genomförde också, tillsammans med branschföretag i de övriga skandinaviska länderna, ett projekt där man undersökte möjligheten att låta videosekvenser fungera som rörliga illustrationer till lärobokens text. En genial idé, men den kom inte att realiseras i reguljär läromedelsproduktion.

Inte heller Skolradions teveprogram hade den framgång som man hoppats på, men produktionen fortsatte. AV-centralerna bandade programmen och lånade ut videokopior till skolor som önskade använda programmen och som hade tillgång till videobandspelare.

Rullbanden ersattes senare med kassettband och videobanden av de betydligt behändigare videokassetterna. Ytterligare lite längre fram i tiden ersattes kassettbanden med CD-skivor och videokassetterna med DVD-skivor.

Under 70- och 80-talen konsoliderades för en period skolans användning av nya medier. Ljudkassetten med tillhörande diabilder eller bildband blev helt dominerande.

På 80-talet smög de första datorerna in i skolan. Det var de så kallade Kompisdatorerna med sina tillhörande floppydisketter, som fascinerade ett begränsat antal tekniskt intresserade lärare. Skolöverstyrelsen initierade också några projekt där man undersökte datorns möjligheter i undervisningen.

Datorerna utvecklades snabbt under 90-talet och några skolor införskaffade datorer som kunde användas i undervisningen, ofta för egen produktion på CD-ROM.

I mitten av 90-talet tog staten ny sats. Man ville modernisera och förbättra skolans undervisning med hjälp av datorer och multimedia på CD-ROM-skivor. Den statliga KK-stiftelsen fick tillgång till några hundra miljoner kronor för att stimulera produktion av multimedia-läromedel på CD-ROM.

Enskilda personer, organisationer och företag kunde ansöka om produktionsstöd. KK-stiftelsen ville ha en projektbeskrivning samt en kalkyl.  Projekt som antogs finansierades på så sätt att stiftelsen svarade för 50 % av kostnaderna och producenten för resterade 50 %. Flera hundra projekt antogs och stor produktion pågick under några år.

Resultatet blev att många producenter fick pröva på att göra multimedia-program för undervisningsändamål, men produkterna fick aldrig någon större spridning. Inte heller detta statliga försök till läromedelsutveckling lyckades infria förväntningarna.

Under 2000-talets inledande decennium blev många skolor uppkopplade och man skaffade allt fler datorer. Skolorna byggde egna hemsidor och datasalar iordningställdes. Klasser kunde tillbringa ett antal lektioner i dessa salar för att koncentrerat arbeta på dator. Googlande och surfande blev en del av skolarbetet.

Efter några år tog utvecklingen rejäl fart. Reklamfinansierade sajter med så kallade fria lärresurser tillkom och enskilda lärare började dela med sig av sina egna lärresurser, på hemsidor, olika Facebooksidor mm. Det kollegiala lärandet blev benämningen på detta fenomen.

Allt fler inom skolans värld börjar så småningom plädera för ”En till en”, det vill säga att alla skolans elever ska ha tillgång till en ”egen” dator eller iPad i skolarbetet. Kommunerna investerar under en tioårsperiod flera miljarder kronor till inköp av datorer och digitala tillbehör, till exempel interaktiva skrivtavlor (smartboard).

Under de senaste sju åren har utvecklingen nära nog skenat, vad gäller skolornas inköp av datorer. Man vill snabbt nå målet en till en. Enligt Skolverkets förslag till nationell strategi för skolans digitalisering ska målet vara uppnått i samtliga landets kommuner i början av 2020-talet.

Läromedelsproducenterna försökte tidigt inlemma datorn i arbetet med de traditionella analoga läromedlen, framför allt genom att ge anvisningar till internetlänkar som kunde användas som illustration eller fördjupning av läromedlets framställning. Några förlag gav ut delar av sin utgivning i form av ”bok på burk”, det vill säga böcker i PDF-format eller liknande.

För några år sedan inledde några läromedelsförlag arbetet med att producera helt digitaliserade läromedel. Inspiration från Danmark bidrog till det ökade engagemanget. I Danmark inledde staten nämligen en subventionering av skolornas inköp av digitala läromedel med 50 %. De svenska producenterna önskade ett liknande arrangemang i Sverige.

När så den ledande danska producenten av digitala läromedel, Clio Oline, förvärvades av Bonnier-koncernen och introducerades på den svenska marknaden blev konkurrensen vassare och mer påfrestande för de tidigare etablerade svenska förlagen.

Clio Online drog på kort tid igång en läromedelsproduktion som i omfattning inte har sin motsvarighet i svensk läromedelshistoria. De tidigare etablerade svenska producenterna reagerad med att förfina produktutvecklingen och driva en allt intensivare marknadsföring.

Merparten av de digitala läromedel som idag tillhandahålls av de ledande producenterna bygger i huvudsak på samma grundkoncept, som i sin tur kan sägas vara en digital variant av det analoga så kallade heltäckande läromedlet.

De digitala läromedlen tillför emellertid ett antal ingredienser som helt saknas i de analoga. Det gäller till exempel uppläsning av text i önskat tempo, tillgång till alternativa texter med olika komplexitet och svårighetsgrad, ordförklaringar med ett klick, filmer, animeringar, simuleringar med mera, samt stöd för lärarens bedömning.

Rolf Ekelund

Nästa steg i den tekniska utvecklingen innebär troligen att de digitala läromedlen blir alltmer adaptiva.

Vad beträffar pedagogiken så framförs ibland att den gamla, djupt rotade kritiken mot att de heltäckande analoga läromedlen i allt för hög grad styr undervisningen också gäller de nya digitala läromedlen.

Progressiva pedagoger efterlyser ett mer öppet koncept för digitala läromedel, där läraren håller i dirigentpinnen och arbetar efter en egen planering. Företag som i dagsläget marknadsför digitala läromedel som kan sägas motsvara dessa önskemål är Schoolido och EF (Education First).

Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare, tidigare läromedelsförläggare