Vart tar läromedlen vägen?

Så länge skolan har funnits har lärare och elever använt läromedel.

Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare och tidigare läromedelsförläggare

Helt dominerande har givetvis läroboken varit, men under 1900-talet användes också andra medier i undervisningen, i första hand som fördjupning av lärobokens texter.

Det började under århundradets inledande decennier med grammofonskivor och episkop. På 1920-talet tillkom Skolradion.

Fram till omkring 1960-talets slut talade man om skolans läroböcker, men när dessa utvecklades och försågs med anslutande övningsböcker samt även kompletterades med så kallade AV-hjälpmedel (Audio-visuella) övergick man till att som samlingsbegrepp använda benämningen läromedel.

Ganska snart kom man även att tala om det vidgade läromedelsbegreppet. I det ingick inte enbart förlagens läromedelspaket utan även andra objekt och företeelser som lärare och elever kunde använda i undervisningen, till exempel utflykter i naturen, besök på museer mm. Undervisningen hade tre ben: Läraren, eleven och läromedlet.

På 1990-talet började datorer uppkopplade på internet att användas här och där i svenska skolor. Skolverket och läromedelsförlagen med flera byggde hemsidor och tillhandahöll via dem så kallade länkskafferier.

Det undervisningsmaterial som skolan tillskansade sig via internet ansågs inte passa in i det etablerade (och vidgade) läromedelsbegreppet. Istället valde man att försvenska det engelska uttrycket educational resource till läroresurs, senare förenklat till lärresurs.

I skollagens text gäller numera en begreppshierarki där lärverktyg är det överordnade begreppet och lärreurs det underordnade.

Lärverktyg innefattar allt som används i undervisningen inklusive hårdvara, medan lärresurs står för mjukvara, det vill säga bok, läromedel, material hämtat från internet och liknande.

Begreppet läromedel har på så sätt utmanövrerats från styrdokumenten, där man istället alltså talar om lärverktyg och lärresurser.

Skolornas inköp av förlagsproducerade läromedel har under de senaste decennierna mer än halverats.

Numera omnämns de förlagsproducerade läromedlen över huvud taget inte i styrdokumenten. Inte ens de nya digitala förlagsproducerade läromedlen uppmärksammas. Också de anses ingå i begreppet lärresurser.

Vi ser alltså hur fenomenet läromedel successivt trängs ut från skolan och undervisningen. In träder istället digitala lärresurser, inte sällan producerade med allmänna medel av framför allt Skolverket och Utbildningsradion.

Mycket av det som produceras med skatte- och licenspengar håller hög kvalitet och uppskattas av lärare och elever, men de kostnadsfria digitala lärresurserna tränger undan de förlagsproducerade läromedlen.

Skolan och dess myndigheter förefaller inte inse att de förlagsproducerade läromedlen, såväl analoga som digitala, som en konsekvens av att mängder av gratismaterial ställs till skolans förfogande, tappar terräng. Deras status har sänkts och de utsätts för orättfärdig konkurrens.

Låter vi denna utveckling eskalera riskerar vi att förlora den gedigna kapacitet för produktion av reguljära läromedel som läromedelsförlagen byggt upp under lång tid.

Vill vi ha en skola utan förlagsproducerade läromedel?

Rolf Ekelund, filosofie magister, tidigare läromedelsförläggare