Under senare tid har den eskalerande gängkriminaliteten uppmärksammats stort i media.
I många fall är barn både förövare och brottsoffer.
En djupt tragisk utveckling, inte minst för ett land med både resurser och förutsättningar att stävja den. Idag äger en särskild debatt rum i riksdagen på temat, och mot den bakgrunden vill UNICEF Sverige ge några konkreta förslag.
Det är hög tid att konkreta och riktade insatser sätts in för att vända den utveckling vi ser. Alla barn som växer upp i Sverige ska kunna ha en tro på framtiden, tillgång till utbildning av god kvalitet, en meningsfull fritid och förutsättningar att vara delaktiga och bli lyssnade på.
För de barn som hamnat i ett kriminellt beteende måste det finnas tydliga alternativ och stöd för att bryta en kriminell livsstil. Det krävs både förebyggande åtgärder och insatser här och nu.
Skolan är den viktigaste skyddsfaktorn för ett barn
Vi kan inte acceptera att en hög andel barn i våra utsatta områden inte klarar gymnasiebehörighet. Stödinsatser från tidiga år är nödvändigt för att bryta utvecklingen. Vi välkomnar de budgetsatsningar på barn och unga som meddelats i och med höstbudgeten, särskilt de förslag som handlar om att stärka utbildning för barn i utsatta situationer. Det är dags att vi tar ett brett grepp för att ge alla barn en utbildning av god kvalitet.
Att många barn inte klarar sin skolgång är inte ett ansvar som i första hand kan läggas på det enskilda barnet. Det är ett samhällsansvar som måste tas, för att förhindra att fler barn hamnar i kriminalitet och utanförskap.
Utöver att vara en tragedi för de berörda barnen, vet vi att utanförskapet också är den perfekta rekryteringsbasen för gängen.
Socialtjänstens befogenheter innebär ett glapp
En annan mycket viktig fråga är socialtjänstens befogenheter gällande de barn som dragits in i kriminalitet. Med nuvarande lagstiftning bygger socialtjänstens insatser i hög utsträckning på frivillighet, vilket i sig är bra. Men det finns tillfällen när glappet mellan frivillighet och tvång blir alltför stort.
När barn eller deras vårdnadshavare säger nej till insatser från socialtjänsten, kan följden bli att barnet riskerar att dras djupare in i kriminalitet – utan att samhället har befogenhet att ingripa.
Det är först när situationen blir så allvarlig att den unge måste tvångsomhändertas som samhället kan ingripa och då kan det vara för sent. Det är djupt olyckligt för den enskilde såväl som för samhället i stort.
Vad säger barnkonventionen?
I debatten om barn som begår brott och som befinner sig i gängkriminalitet har frågetecken lyfts kring vad barnkonventionen egentligen säger om barn som är förövare. Om barnkonventionen som lag kan utgöra ett hinder för polisen i deras arbete att utreda brott, eller innebära svårigheter i situationer där barn blir frihetsberövade. Här behövs ett förtydligande:
Enligt barnkonventionen har barn rätt att skyddas från utanförskap och kriminalitet. Konventionen uttrycker också tydligt att barn har särskilda rättigheter och inte ska behandlas som vuxna. Det gäller även barn som begår brott, och i en eventuell efterföljande rättsprocess.
Däremot säger inte barnkonventionen att barn ska kunna begå brott utan att mötas av påföljder. Den utgör heller inget hinder för att förhöra barn eller på annat sätt hindra polisen från att utreda brott. Snarare tvärtom.
Barnkonventionen bör i dessa fall användas som vägledning och stöd i hur man ska hantera ärenden med barn på ett barnanpassat sätt och utifrån allmänna rättssäkerhetsprinciper.
Barnrättsperspektivet måste stå i fokus
För att stävja gängkriminaliteten anser vi att alla insatser och åtgärder som riktas mot barn ska ta avstamp i ett barnrättsperspektiv och att barn ska göras delaktiga i beslut som rör dem. Följande insatser är exempel på detta:
- Socialtjänst, skola, förskola, barnhälsovård, rättsvårdande myndigheter och civilsamhälle måste ges tillräckliga resurser och faktiska möjligheter att samverka för att kunna arbeta effektivt med förebyggande åtgärder och aktivt stöd till de barn som lämnar kriminaliteten.
- Inför ett “mellantvång” i svensk lagstiftning, för att minska glappet mellan frivillighet och tvång inom socialtjänstens arbete. Skyddsåtgärder för barn måste kunna sättas in även om föräldrar säger nej.
- Inför tidiga insatser i skolan såsom läxhjälp på skoltid, redan från förskoleklass.
