I slutet av 1970-talet visade staten stort intresse för läromedelsmarknaden.
1978 släppte SPK (Statens pris- och kartellnämnd) en rapport med titeln Läromedelsmarknaden: Produktions- och konkurrensförhållanden.
Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare och tidigare läromedelsförläggare
Strax därefter kom rapporten Samhällskostnader för inköp av läromedel samt lek- och arbetsmaterial, från Utbildningsdepartementet. Två år senare, 1980 publicerade Utbildningsdepartementet betänkandet från den omfattande utredningen om läromedelsmarknaden: Läromedlen i skolan (SOU 1980:15).
Först nu 40 år senare finner staten anledning att åter utreda frågan om läromedel i skolan. Bättre sent än aldrig, men faktum är att en ny läromedelsutredning borde ha initierats långt tidigare.
För fyrtio år sedan fanns fler än tjugo större läromedelsförlag. I dag kvarstår endast sju: Clio (Bonnier, endast digital utgivning), Gleerups Utbildning, Liber, Natur & Kultur (inklusive Digilär), NE (Nationalencyklopedin), Sanoma Utbildning (tidigare Bonnier) samt Studentlitteratur.
Under de 40 år som passerat sedan den senaste statliga läromedelsutredningen genomfördes har skolornas inköp av läromedel minskat med cirka 50 % räknat i kronor och ören, i volym ligger minskningen kring 70 %.
Producenterna har kompenserat sig för volymnedgången genom att höja priserna, en bra bit utöver inflationen. Läroböckerna är i dag överlag extremt dyra. Skolorna fortsätter därför att minska inköpen. Volymerna minskar och priserna ökar. Detta har pågått i cirka fyrtio år.
Eleverna får numera sällan egna exemplar av läroböcker. Istället bygger skolorna upp läromedelsförråd och inköpen begränsas till att omfatta det antal böcker som behövs för att ersätta förkomna och trasiga böcker.
Arrangemanget med läromedelsförråd resulterar i att skolans läromedelsbestånd blir föråldrat. Elever läser i dag inte sällan om samhälle och naturvetenskap i böcker som är fler än tio år gamla, vilket förstås inte är acceptabelt.
Under alla de fyra decennier som passerat sedan läromedelsutredningen 1980 lämnade sitt betänkande har lärarnas intresse för att använda heltäckande läromedel avtagit. Dessa läromedel anses i alltför hög grad styra undervisningen och ta över lärarens viktiga uppgift att löpande göra formativa bedömningar av elevernas lärande.
De nya digitala läromedlen har praktiskt taget genomgående karaktären av heltäckande läromedel och uppfattas av både lärare och aktuell skolforskning som alltför styrande av undervisningen. Detta i kombination med ofta återkommande problem med den digitala tekniken har medfört att förhållandevis få skolor valt att satsa på digitala läromedel. Förlagen har således hittills inte haft några större framgångar med dessa. Kostnaderna överstiger inte sällan intäkterna.
Läromedelsutbudet har under tiden förändrats såtillvida att läromedelsproducenterna numera i huvudsak enbart tillhandahåller heltäckande läromedel, digitala och analoga. Utgivning av fördjupnings- och bredvidläsningsböcker förekommer knappast längre.
Därmed har skolans möjligheter att köpa läromedel för elevernas vidgade och fördjupade studier minskat i påfallande hög grad. Sådan läromedelsproduktion betraktas av de stora producenterna inte längre som lönsam. Ett par mindre förlag, bl.a. Bonnierförlagen Lära, har dock under senare tid visat ambitionen att möta dessa skolans behov.
Positiv är emellertid att utgivningen av fristående lärarhandledningar, lärarlitteratur och pedagogisk facklitteratur ökat avsevärt i omfattning under senare år. Två förlag ägnar sig uteslutande åt sådan utgivning, nämligen Gothia och Lärarförlaget. Dessutom har Natur & Kultur en särskild avdelning för lärarlitteratur.
Istället för att använda förlagsproducerade läromedel väljer lärarna ofta att arbeta med fria lärresurser, som hämtas från reklamfinansierade sajter på internet. YouTube-filmer av allehanda slag har också fått stort genomslag. Dessa gratisprodukter är sällan granskade och kvaliteten är i många fall undermålig.
Läromedelsproducenterna försöker att anpassa sig till den krympande marknaden, dels genom nämnda prishöjningar och dels genom att reducera såväl fasta som rörliga kostnader. På så sätt bibehåller förlagen, trots den minskande försäljningen, en mycket hög lönsamhet.
Bortsett från lönsamheten har läromedelsbranschen i praktiskt taget alla andra hänseenden mer än halverats under de senaste decennierna.
Antalet anställda hos producenterna minskar kontinuerligt och nyanställningarna är få. Unga kreativa akademiker attraheras inte av den krympande läromedelsbranschen och produktutvecklingen riskerar att avstanna. Det blir också allt svårare för producenterna att upprätthålla god kvalitet i produkterna.
Kompetenta och skickliga författare och kreatörer hesiterar allt oftare inför att engagera sig i läromedelsproduktion på grund av att de små försäljningsupplagorna medför låga royaltyersättningar.
I de direktiv som år 1976 gavs till den förra läromedelsutredningen står bland annat följande:
Ansvaret för att det inom vårt utbildningsväsende finns tillgång till effektiva pedagogiska hjälpmedel, bl.a. läromedel, åvilar ytterst riksdagen och regeringen. Staten har ett övergripande ansvar för att läromedelsförsörjningen är tillfredsställande och att läromedlen står i överensstämmelse med läroplanerna. De olika utbildningarnas huvudmän har ett direkt ansvar för att de studerande har tillgång till lämpliga läromedel. Olika läromedelsproducenter svarar för utbudet av läromedel.
Citatet ovan från direktiven till 70-talets läromedelsutredning är fortfarande relevant. Skolan har behov av kvalitetsgranskade läromedel anpassade till gällande läroplaner och samhället har ett ansvar för att kompetenta läromedelsproducenter finns i vårt land.
Såväl lärare som elever har i dag påtagliga behov av läromedel, men dessa behov ser delvis annorlunda ut för respektive part. Läraren behöver stoff och underlag för undervisningen medan eleverna dessutom har behov av att kunna överblicka kursen och ha tillgång till respektive ämnens centrala innehåll.
Elevernas behov av läromedel skiljer sig således delvis från lärarnas. Lärarna följer strikt styrdokumenten och fokuserar på läroplanens kunskapskrav och anslutande betygskriterier. Dessa har ersatt läromedlet som utgångspunkt för undervisningen. Undervisningen upplevs därför av eleverna ofta som fragmentarisk och med ensidigt fokus på betyg.
Hur skulle då en ny läromedelsstrategi för landets skolor kunna formuleras?
Förslag:
- Ge alla elever i svensk skola tillgång till kvalitetssäkrade digitala läromedel i samtliga teoretiska ämnen. Dessa läromedel ska finnas åtkomliga i elevens egen eller lånade telefon, Ipad och dator. Därigenom ges varje elev ständig tillgång till allt centralt innehåll i aktuell framställning och enligt gällande läroplan, oavsett hur läraren väljer att arrangera undervisningen.
Ett stort steg mot en jämlik skola i hela Sverige, oavsett var skolorna är belägna, skulle tas om detta förslag realiserades.
- Stimulera utgivning av fristående lärarhandledningar och pedagogisk facklitteratur för lärarnas fortbildning och kompetensutveckling.
- Stimulera produktion av sådana fristående läromedel som stimulerar och fördjupar elevernas lärande.
- Rekommendera skolorna att kontinuerligt uppdatera läromedelsförråden och ersätta böcker som är äldre än tre år med nya och aktuella böcker.
- Uppmärksamma huvudmännen på vikten av väl fungerande digital teknik i samtliga skolor.
Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare, tidigare läromedelsförläggare och ordförande i branschorganisationen Svenska läromedel samt medverkande i SOU 2003:15, om läromedel för elever i behov av särskilt stöd.
