Hur formas en blivande lärare och vad är det som påverkar utvecklandet av lärarrollen under en arbetsintegrerad utbildning?
I en ny avhandling i pedagogik med inriktning mot arbetsintegrerat lärande presenterar Mona Tynkkinen vid Högskolan Väst nya perspektiv på hur lärarrollen formas i ett dynamiskt samspel med omgivningen.
Dessutom utmanar hon på ett spännande sätt den traditionella akademiska formen för hur en avhandling kan presenteras.
För att möta den växande lärarbristen utvecklades det arbetsintegrerade lärarutbildningsprogrammet WITE (Work-Integrated Teacher Education). Där kombinerar studenterna universitetsstudier med att arbeta som anställda lärare. Monas forskning handlar om vad det innebär att bli lärare inom ett sådant program, och bygger på observationer av 16 olika skolmiljöer, där hon undersökte vad som hände under en arbetsdag under den första terminen. Mona följde studenterna genom skolans olika miljöer – från klassrum och lärarrum till korridorer och mötesrum.
– Jag ville förstå vad som händer under en arbetsdag och vilka resurser lärarstudenterna använder för att navigera sin roll, berättar Mona. Den här undersökningen erbjuder en unik inblick i hur utbildning och arbetsliv flätas samman och formar lärarrollen – ofta under pressade och oförutsägbara omständigheter.
Utveckling i samspel med omgivningen
Monas forskning bygger på ett ramverk inspirerat av filosofen Gilles Deleuze, vilket innebär att hon ser lärarblivandet som en process där relationer mellan människor, rum och föremål, eller ”kroppar”, spelar en avgörande roll. Istället för att betrakta individer som isolerade enheter och själva lärandet som något förutbestämt, så fokuserar hon på samspelet med det omgivande. Hon beskriver ett exempel där en lärarstudent hjälper elever med matematik och till en början använder facit i smyg, som en slags hemlig resurs för att ge trygghet i rollen.
– Efterhand blir inte facit så hemligt längre, utan studenten vågar ha det med sig under lektionen och det blir en mer synlig del av undervisningen. Vi kan också se hur lärarstudenten lånar en elevs penna för att förklara en uppgift, och på så vis kontrollerar tempo och struktur i problemlösningen. I de här exemplen är facit och pennan ”kroppar” som påverkar studentens handlingsförmåga, och är med i formandet av lärarrollen, förklarar Mona.
Att navigera det oförutsägbara
En av avhandlingens centrala frågor är hur nuets tillfälligheter påverkar lärarblivandet. Mona menar att lärares vardag präglas av nyckfullhet och det oförutsedda, och de tvingas improvisera och fatta beslut för att möta behoven i stunden. De måste hela tiden agera eller handla inför eleverna, även om de inte har all kunskap de behöver där och då. Det går inte att pausa nuet och bara kliva ur en situation.
– Det är ett ömtåligt uppdrag. Det handlar om att lösa situationer utan att på förhand veta vad nuet eller verkligheten kommer innebära. Lärarblivande är därför ett stort risktagande som jag undersöker i termer av ömtåliga ”mosaiker”, där lärarstudenter ses experimentera med tillgängliga resurser och relationer i sin utbildning.
Ömtåliga mosaiker på en digital plattform
Mona Tynkkinens avhandling ger nya perspektiv på hur lärarrollen formas.
Avhandlingens kanske mest iögonfallande aspekt är den okonventionella presentationen. Mona menar att om man presenterar en avhandling som en bok så tvingas man berätta med en linjäritet. Istället har hon skapat en interaktiv digital plattform där forskningen presenteras genom just ”mosaiker” – en sorts experimentella kartor som kombinerar text, ljud och till och med musiknotation för att fånga lärarvardagens dynamik. På så vis synliggör hon aspekter av lärarskap som tidigare varit svåra att fånga.
– Om man ser lärarblivande som nåt som sker i en konstant rörlighet, vad finns det då för språk som kan fånga det? Där använder jag till exempel musiknotaton för att beskriva intensiteter, eller hur en interaktion mellan två kroppar intensifieras. Som när en elev och en lärarstudent har en diskussion som eskalerar. Det är svårt att förmedla med vanligt skriftspråk. Det är en av mosaikerna. Ett annat exempel är en ljudfil med ljudet av färgläggningspennor i ett klassrum. Genom att lyssna kan man uppleva närvaron och röstlösheten, som också är svår att beskriva i ord.
En titel och en QR-kod
Monas avhandling utmanar utan tvekan hur forskning kan kommuniceras. Avhandlingen består enkelt uttryck av en titel och en QR-kod. Scannar man den kommer man till webbsidan där avhandlingen visuellt är utformad som en akvarell med mosaiker. Med det här sättet att redovisa bjuder Mona in läsaren till utforskande och experiment, där man själv kan välja att titta på det man är nyfiken på utan kronologi.
Framtiden för lärarutbildning och forskning
Monas arbete landar i behovet av att betrakta lärarutbildning som en dynamisk och relationell process, där oväntade möten och resurser formar lärarrollen. Samtidigt visar hennes avhandling att akademin kan tjäna på att tänja sina egna gränser. Hennes digitala mosaiker är ett modigt och spännande experiment – inte bara för att kommunicera forskning, utan för att utmana vår förståelse av vad kunskap kan vara.
– Vi har alla dessa tekniska verktyg, men akademin är fortfarande till stor del beroende av text och papper. Det är dags att öppna upp för nya sätt att tänka och presentera forskning, avslutar Mona.
