Fridtjuv Berg (1851-1916) från Ödeshög var en av de stora profilerna i den svenska skolans historia.
Han var folkskollärare, riksdagspolitiker, minister och samhällsdebattör.
Han drev igenom stavningsreformen, lade grunden till en sammanhållen grundskola för alla samhällsklasser och stod bakom många viktiga reformer inom skolan. Han satt även i den kommitté som beställde den då kontroversiella skolboken ”Nils Holgersons underbara resa genom Sverige” av Selma Lagerlöf.
Den vision som han driver genom hela sitt liv är den om en ”bottenskola” för alla. Redan som 16-åring använder han begreppet i sin första publicerade artikel (1867) och det förekommer även i hans sista riksdagsmotion 1915.
Den står i centrum för hans mest kända verk: ”Folkskolan såsom bottenskolan” (1882). Det han menar är en sammanhållen grundskola som utgör en gemensam botten för alla människors lärande.
Idén i sig är revolutionär i en tid där 50% av barnen mellan 7 och 14 år i Stockholm inte ens var skrivna i en folkskola (år 1855). Att då dessutom kräva att alla samhällsklasser skulle gå i samma grundskola var en veritabel provokation. Hans självutformade namn ”Fridtjuv” hade blivit ett signum och etablissemangets kritik mot honom var påtaglig under hela hans liv.
För de flesta som läser de här raderna har ”bottenskolan” däremot varit en självklarhet: vi har gått den utan att ens tänka på Fridtjuvs långa strid för den. Därför borde vi hedra honom genom att spinna vidare på hans idé, tidsanpassa den och kräva en bottenhögskola för alla! En bottenhögskola som tar höjd i en vision om akademisk mångfald och insikten om att vi alla måste utvecklas och utbildas under hela vårt liv. Det handlar om livslångt lärande i en tid av snabb förändring, inte minst i arbetslivet.
Detta betyder inte att alla måste börja sin eftergymnasiala utbildning på en högskola. Utan alla människor borde vara en del av den högre utbildningen någon gång under sin livstid och likaså borde forskare någon gång vara en del av arbetslivet utanför högskolan. Detta för att utveckla allas livslånga lärande, yrken samt även själva akademin genom att berika den med praktisk kunskap. För att nå dit måste övergångarna från yrkesutbildningar i kombination med yrkeslivserfarenhet till högre utbildning stimuleras och förenklas avsevärt.
Den tid där professorstitlar går i arv och universitetet är sig själv nog är förbi. Vi behöver en högskola som bottnar i livslångt lärande – en bottenhögskola för alla!
