Den svenska grundskolan skapades i huvudsak av kunniga, och i skolpolitiken djupt engagerade, socialdemokrater.
Tage Erlander var statsminister och Ragnar Edenman ecklesiastikminister. Grundläggande för reformerna var betänkandet från 1946 års Skolkommission.
Kommissionens sekreterare var Stellan Arvidson, ofta kallad grundskolans fader.
Lgr62 blev den sammanhållna grundskolans första läroplan. Här möter vi för första gången en utförlig redogörelse för skolans värdegrund. Samarbete blev ett ledande tema vid implementeringen av den nya läroplanen. Lärare skulle samarbeta och elever skulle samarbeta. Grupparbete framhölls av lärarutbildare som ett föredömligt arbetssätt i undervisningen.
Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare och tidigare läromedelsförläggare
I grunden fanns en parlamentarisk enighet om de stora dragen i svensk skolpolitik och när den dåvarande borgerliga regeringen nästan två decennier senare introducerade Lgr80 myntades begreppet ”En skola för alla”. Inom lärarutbildningen kompletterades nu rekommendationerna om grupparbete med en önskan om mer fokus på den enskilda eleven och elevaktiva arbetssätt.
I början av 1990-talet inträffade två för den fortsatta skolutvecklingen väsentliga händelser. Den socialdemokratiska regeringen ”kommunaliserade” skolan och en ny läroplan, Lpo94, introducerades några år senare. Skolan skulle styras lokalt och inte centralt av ett auktoritärt statligt ämbetsverk. Lpo94 bygger vidare på, och fördjupar, intentionerna i Lgr 80.
Nu upphör den parlamentariska enigheten kring centrala skolfrågor. Även lärarnas organisationer, framför allt Lärarnas Riksförbund, protesterar högljutt mot kommunaliseringen.
Jan Björklund satt vid denna tidpunkt i Liberalernas (Folkpartiets) partistyrelse och framstod tidigt som partiets talesperson i skolfrågor. 1998 blev han skolborgarråd i Stockholm. Björklund vill ”återförstatliga”, skolan och han pekar ut Lpo94 som ”flum”. Hans recept är enkelt: kraftfull statlig styrning av skolans verksamhet och mer katederundervisning i klassrummen.
Under de senaste decennierna har Jan Björklunds skolpolitik i stor utsträckning anammats av övriga borgerliga partier, samt i praktiken även av Socialdemokraterna. I egenskap av utbildningsminister genomdrev Björklund Lgr11 — en läroplan som i praktiskt taget alla avseende är betydligt stramare, samt mer detaljerad och styrande, i sina anvisningar än den tidigare Lpo94.
Socialdemokratiska skolpolitiker har under senare år alltför ofta saknat pregnans i sina ställningstaganden och visioner har inte kunnat skönjas. Man kan med fog säga att Socialdemokraterna länge saknat en egen, tydligt utmejslad, skolpolitik.
I dagarna har Socialdemokraterna träffat en överenskommelse med bland andra Liberalerna om att den socialdemokratiskt ledda regeringen under de närmast kommande åren ska driva skolpolitik i Jan Björklunds anda.
I överenskommelsen nämns inte skolans digitalisering med ett enda ord. Mobilförbud ska gälla i alla skolor i Sverige. Betyg ska införas i åk 4 och skolan ska förstatligas. Detta är den inriktning av skolpolitiken som överenskommelsen pekar mot.
Socialdemokraternas tidigare radikala och progressiva reformpolitik i skolfrågor har således, i och med att partiet instämmer i den nämnda överenskommelsen, bytts ut mot en i det närmaste reaktionär skolpolitik.
Rolf Ekelund, filosofie magister och utbildad ämneslärare
