Hem PEDAGOGSNACK ”Som barn kunde jag aldrig drömma om att bli professor!”

”Som barn kunde jag aldrig drömma om att bli professor!”

Publicerat av: Redaktionen

”Men hörrudu, skulle du inte söka befordran till professor?”

Frågan kom från Kerstin Blomqvists make Jan.

”Som barn kunde jag aldrig drömma om att bli professor!”

Kerstin Blomqvist kan se vissa likheter mellan sig själv och professor Scienson – en tankspridd typ som kan väldigt mycket.

Och visst hade hon funderat på det, men ändå dragit sig för att skicka in ansökan. ”Professor”, var det verkligen hennes grej?

– Men så påpekade en kollega att det inte var för min egen skull. Utan för att få större möjlighet att föra över mina kunskaper till dem som kommer efter mig, säger Kerstin Blomqvist.

Detta argument kunde hon gå med på, och sedan augusti i år kan hon titulera sig professor i omvårdnad vid Högskolan Kristianstad.

När jag frågar om hennes nya yrkestitel ler hon och vänder sig mot bokhyllan. Inklämd bland romaner och facklitteratur finns en färgglad och fantasifull barnbok av Poul Ströyer, utgiven 1979. Den handlar bland annat om professor Scienson.

– Han är hemskt tankspridd och går runt med hunden på huvudet och hatten i koppel. Men han vet väldigt mycket. Jag känner verkligen igen mig i honom. Som barn kunde jag förstås aldrig drömma om att bli professor, men det hände ofta att jag valde bort leken för att få sitta och läsa en bra bok.

När det blev dags att studera vidare valde hon dock, kanske något otippat, ämnet kemi.

– Det var mest en slump. Det blev bara en termin och jag tog inte ett enda poäng. Det var synnerligen misslyckade studier. Däremot träffade jag min blivande make i studentlivet, så det fanns ändå någon mening med det.

Fördjupar sig i smärta

Hon sökte på nytt och hamnade på sjuksköterskeutbildningen på dåvarande vårdhögskolan hemma i Kalmar. Under de påföljande åren arbetade hon som sjuksköterska inom flera fält. Men egentligen hade en dröm väckts redan under utbildningen: att själv få undervisa som vårdlärare.

Efter avklarad lärarutbildning blev det en rad tillfälliga vikariat, tills hon fick syn på en annons som talade om att Högskolan Kristianstad efterlyste en lärare inom vård av äldre. Hon sökte tjänsten – och fick den. Därmed startade ett intensivt pendlande från det dåvarande hemmet i Karlskrona.

– Jag hade en timme och fyrtio minuter från dörr till dörr. Jag skulle nog bli mörkrädd om jag räknade ut alla dagar jag tillbringat på tåg!

Men tiden utnyttjades för att plöja litteratur, eftersom hon samtidigt läste in en magisterexamen och påbörjade sin forskarutbildning. Kerstin Blomqvist ville fördjupa sig i något som många sjuksköterskor ställs inför: smärta.

– Under min egen sjuksköterskeutbildning fanns uppfattningen att nyfödda bebisar hade ett omoget smärtsystem. Därför ansågs de inte känna smärta när man tog prover på BB – trots att vi ju hörde deras skrik. Samma var det med äldre. Man antog att eftersom synen, hörseln och smaksinnet förändrades, så kunde de nog inte heller uppleva smärta i samma grad.

I avhandlingen visade hon att smärtan var lika kännbar bland patienter med demenssjukdom, som hos andra.

– Sedan dess har synen på smärta förändrats dramatiskt, tack och lov. Kanske har jag bidragit lite också.

Hederspris i Berns salonger

Att förmedla kunskaperna till de breda lagren har alltid varit angeläget – vare sig hon forskat om demens, diabetes eller äldrevård.

– En del forskare är så inne på att enbart publicera sig i vetenskapliga tidskrifter. Själv har jag försökt sprida kunskapen. Det är ett ansvar vi har gentemot samhället.

Härom året fick hon och medredaktören Anna-Karin Edberg en fin bekräftelse på detta. Deras kursbok Omvårdnad & äldre tilldelades Studentlitteraturs hederspris, och de fick träda fram under kristallkronorna på Berns salonger för att ta emot utmärkelsen.

I boken, liksom i hennes övriga forskning, återkommer hon till tankarna kring personcentrerad vård.

– Hur mycket tips och idéer vi än kommer med riskerar vi att skjuta förbi målet om vi inte fokuserar på personen det handlar om, och hur denna uppfattar sin egen situation. Och det i sin tur påverkas av personens bakgrund och erfarenheter.

Detta är också avstampet i hennes pågående forskning om existentiell ensamhet. Efter intervjun ska hon ta tåget till Hässleholm för att, tillsammans med en doktorand, träffa en grupp äldre personer som nyligen förlorat sin livskamrat.

– De har ett stort behov av att fundera och samtala kring existentiell ensamhet. Det blir extra intressant när man har möjlighet att träffas flera gånger, i fokusgrupper. Man kommer varandra nära, och de finns med i mina tankar.

Att se alla människor som individer med egna berättelser – det är något hon också tar fasta på i mötet med studenterna. Bland de nyantagna sjuksköterskestudenterna finns ett kursmoment där de får skriva en egen betraktelse utifrån sina personliga erfarenheter.

– Studenterna kommer ju inte hit som blanka kort utan alla har en livssituation och en historia att relatera till.

Kerstin Blomqvist lyfter gärna fram fördelarna med att arbeta på ett mindre lärosäte. Det bidrar till att studenter och lärare kommer lite närmare varandra.

– När jag går ut från mitt rum kan jag stöta på studenter som sitter i gången utanför. De vet vem jag är och jag känner igen dem. Och de kan enkelt säga: ”Ah du, kom och hjälp oss!” Det gillar jag.

 

Relaterade Artiklar

Vi använder cookies och andra identifierare för att förbättra din upplevelse. Detta gör att vi kan säkerställa din åtkomst, analysera ditt besök på vår webbplats. Det hjälper oss att erbjuda dig ett personligt anpassat innehåll och smidig åtkomst till användbar information. Klicka på ”Jag godkänner” för att acceptera vår användning av cookies och andra identifierare eller klicka ”Mer information” för att justera dina val. Jag Godkänner Mer Information >>