”Jo, banne mig, jag bedriver undervisning”, utbrast förskolläraren.
I sin licentiatuppsats i Barn- och ungdomsvetenskap har doktorand Jenny Henriksson intervjuat flera förskollärare, som vittnar om att undervisningsbegreppet är komplext, mångbottnat och föränderligt.
– Jag vill bygga lego!
Barnet hade bestämt sig. Förskolläraren Jenny Henriksson suckade tyst. Detta ingick inte i hennes planering. Veckans tema på förskolan var välmående, och i dag hade hon pratat med barnen om avslappning och vila. I slutet skulle de få välja bland tre olika stationer: vila, läsa en bok eller måla mandala. Hon klargjorde återigen de tre alternativ som stod till buds. Men barnet framhärdade.
– Jag vill bygga lego.
Hon förklarade igen, och tänkte att barnet bara ville vara motvalls, som vägrade inordna sig i hennes undervisningsstruktur.
– Jag som uppfattade mig själv som en förskollärare som aktivt lyssnade in barnen, tog in deras perspektiv … Ändå fick barnet stå på sig fyra gånger innan jag äntligen fattade. Jag hade fel i min ryggmärgsreaktion. Självklart är lego vilsamt för detta barn!
Händelsen är ett exempel på ett tillfälle då man inte alltid handlar som man tänker att man gör. Just de olika sätten att prata om undervisning, och att undervisa i praktiken, bidrog till Jenny Henrikssons forskningsintresse för förskollärares förståelser av undervisning. Efter fyra års forskarutbildning på halvtid, har hon nu lagt fram sin licentiatuppsats.
När undervisning kom in i förskolan
Hon har själv arbetat inom förskolan sedan 1993, först som barnskötare och så småningom som förskollärare. Sommaren 2018 blev hon antagen som samverkansdoktorand inom ReCEC, den nationella forskarskolan i samtida utmaningar för barnpedagogisk verksamhet. Hon är knuten till Högskolan Kristianstads forskningsmiljö samtidigt som hon är anställd av Bjuvs kommun, där hon arbetar på halvtid som utvecklingsresurs för rektorer och arbetslag inom förskolan.
Nästan samtidigt som Jenny Henriksson påbörjade sin forskarutbildning, antogs den nya läroplanen för förskolan, Lpfö 18. Hon kunde konstatera att begreppet undervisning fått en framträdande plats i den nya skrivelsen, och började fundera över hur förskollärarna själva beskriver och förhåller sig till detta begrepp.
– Undervisning var ett nytt ord i förskolans yrkesspråk. När jag själv började arbeta inom förskolan så hade man förstås aktiviteter som sångsamling, pyssel och utevistelse. Men vi pratade aldrig om varför vi gjorde det och vilken inverkan det hade på barnen – det togs för givet att det bidrog till deras utveckling.
Hon beskriver också hur pedagogerna inom förskolorna traditionellt varit skeptiska till undervisningsbegreppet. I många fall har det förknippats med bilden av en vuxen som planerar och förmedlar ett förutbestämt innehåll – ofta över huvudet på barnen.
Jenny Henriksson
– Denna bild väcker farhågor om en slags ”skolifiering” som man länge velat undvika och skydda de yngre barnen från.
Men sedan begreppet skrivits in i läroplanen för förskolan har rektorer och pedagoger tvingats förhålla sig till det. Jenny Henriksson menar att det inte bara handlar om en språklig anpassning, utan att det faktiskt händer något i praktiken när ett ord får fäste.
Tretton sätt att beskriva undervisning
I sin forskning bestämde hon sig för att genomföra intervjuer med ett nio förskollärare, som ombads berätta, reflektera och resonera kring begreppet undervisning. I den tidigare debatten hade undervisningsbegreppet tidvis framstått som polariserat, men Jenny Henriksson anade att det i själva verket var långt mer komplext än så.
– Jag visste att det fanns många steg mellan ytterligheterna, men jag blev överraskad över hur många olika förståelser och sociala konstruktioner som framträdde. Undervisning beskrevs ibland som responsiv, ibland som relationell, ibland snarare som utforskande, eller en lekfull interaktion …
Hon menar att de olika förståelserna av begreppet undervisning också har inverkan på hur pedagogerna arbetar på förskolan.
– Det är skillnad på att betrakta undervisning som en instruerande kunskapsförmedling eller en demokratibärande insats. Det påverkar hur pedagogerna planerar aktiviteter, och får konsekvenser för barnens utveckling och lärande.
Inalles kunde hon skönja tretton skilda sätt att beskriva undervisning. Dessa olika beskrivningar kunde vara både motstridiga och sammanflätande, och bottnade i olika sociala konstruktioner – olika sätt att, utifrån kulturell och social kontext, beskriva samhället och omvärlden.
– Ofta är de sociala konstruktionerna osynliga och tas för givet; ”på vår förskola gör vi såhär”, eller ”i den västerländska kulturen gör vi såhär”. Samtidigt sker ständiga förändringar. Vi har ju inte samma syn på barn eller på förskolan i dag som på 1830-talet. Inte ens samma syn som på 1990-talet!
Undervisning som social konstruktion
Från att ha varit ett problematiskt begrepp i förskolevärlden har undervisning på senare år fått en allt mer positiv klang. Flera av intervjupersonerna beskrev hur begreppet ger en viss självkänsla och status åt yrket. Som en av intervjupersonerna uttryckte det: ”Jo, banne mig, jag bedriver undervisning”.
– Förändringen sker kanske inte från en dag till en annan, utan det kan ta tid att ändra innebörden i ett begrepp. Men bara genom att få syn på dessa olika beskrivningar kan vi öppna upp för diskussioner kring undervisning och få större förståelse för varför vi handlar som vi gör, säger Jenny Henriksson.
Själv hoppas hon att licentiatuppsatsen ska bidra till en fortsatt diskussion om undervisning som social konstruktion, som utgår från förskollärarnas erfarenheter av, och förståelser för, begreppet.
– Studien bidrar också med kunskap som möjliggör förändring av praktiken genom att lyfta fram hur viktigt det är att fortsätta tala om begreppet undervisning och förskolans undervisningspraktiker.
För egen del har åren som doktorand gett en djupare kunskap om undervisning – och framför allt en insikt om hur komplext begreppet kan vara. Kanske hade hon också agerat annorlunda i dag, om hon stått inför ett barn som velat bygga lego som avslappning.
– Ja … Jag tror åtminstone att jag hade kopplat lite snabbare och lite mer medvetet.
Text och foto: Kerstin Weman Thornell
Foto: M W/Pixabay
