När olika utvärderande aktiviteter får allt mer resurser och större plats i skolans värld är det relevant att fråga sig varför det är så och vad det innebär.
Det är tydligt att det funnits en stark tilltro till utvärdering som lösning på en rad olika uppfattade problem under de senaste trettio årens stora skolreformer.
Det visar statsvetaren Malin Benerdal, Umeå universitet, i en ny avhandling.
– Det är viktigt att synliggöra de idéer och motiveringar som förs fram om utvärdering och hur den är tänkt att fungera. Det säger nämligen något om vad det är för slags kunskap som värdesätts och om vad och vilka som ges plats i samtalet om skolan, säger Malin Benerdal.
Malin Benerdal. Foto: Umeå universitet
I avhandlingen analyseras bland annat reformtexter, myndighetsmaterial och genomförda utvärderingar mellan åren 1988 och 2014. Utifrån detta har Malin Benerdal tagit fram hur den nationella utvärderingspolicyn på grundskoleområdet sett ut.
Resultaten visar att det funnits en stark tilltro till utvärdering och att använda olika former av utvärdering för att styra, kontrollera och förändra skolan. Även om det finns allt fler kritiska röster som hörs om granskningars negativa effekter är det inte något som synts i reformtexterna.
– Utvärderingen har inte blivit ifrågasatt och det gäller genomgående över den studerade tidsperioden. Däremot finns andra förändringar som skett över tid, påpekar Malin Benerdal.
I slutet av 1980-talet utformades utvärdering för att stödja reformerna mot mål- och resultatstyrning. När kommunerna tog över det fulla huvudmannaskapet för grundskolan blev utvärdering en viktig del i kommunikationen mellan olika nivåer. En bit in på 2000-talet kom fallande skolresultat att få stor plats i debatten och påverkade utvärderingens roll och funktion. En annan förändring gäller vem som förväntas utvärdera. Under det tidiga 1990-talet skulle skolpersonal och kommuner lära sig mer om sina egna verksamheter för att utveckla dem. Idag förväntas skolans aktörer i större utsträckning ta emot och omsätta resultaten från utvärderingar som andra har gjort, exempelvis myndigheter och internationella organisationer som OECD.
– Det har skett en förskjutning över tid som inneburit en ökad betoning på skolextern expertkunskap och så kallade oberoende utvärderare som kliver in i skolans värld, säger Malin Benerdal.
Ett annat viktigt resultat är att omfattningen och mängden utvärdering ökar över tid.
– Utvärdering föder mer utvärdering. Med utvärdering får man kunskap om brister i verksamheterna som sedan ska följas upp och utvärderas, förklarar Malin Benerdal.
Utvärderingarnas innehåll har också förändrats. Nationell kontroll av skolverksamheten har blivit allt viktigare, medan mer samhälleligt upplysande och kritiskt granskande utvärdering inte är lika framträdande. Med avhandlingens resultat som grund efterlyser Malin Benerdal därför en mer omfattande offentlig diskussion om hur utvärderingar utformas som lyfter fram vem eller vilka som gynnas eller drabbas av att utvärdering genomförs på vissa sätt. En sådan debatt bör också hantera den viktiga frågan om hur utvärderingar bör genomföras i framtiden.
