Avhandling: Förskolan har pekats ut som en viktig plats för att nyanlända barn ska integreras i det svenska samhället.
Men den fria leken och det traditionella sättet att undervisa främjar inte alltid integration.
Politikerna behöver här ta sitt ansvar. Den slutsatsen dras i en ny doktorsavhandling från Linköpings universitet.
– Man måste börja erkänna på nationell nivå att integration kräver ett aktivt arbete. Som jag ser det nu är det barnen själva som får bära en stor del av bördan, säger Charlotte Löthman som skrivit avhandlingen vid Institutionen för Beteendevetenskap och lärande vid LiU.
Under tre månader var hon på plats på två förskolor för att se hur omsorg, undervisning och fri lek går till där. Båda ligger utanför storstäderna och i grupperna ingick fyra barn som just kommit från Ukraina. Charlotte Löthman har också gjort intervjuer med pedagoger på tre förskolor.
Charlotte Löthman har skrivit avhandlingen vid Institutionen för Beteendevetenskap och lärande vid LiU.
Bakgrunden är att kommunerna sedan 2023 enligt lag är skyldiga att reservera plats i förskolan för nyanlända barn. Tanken är att det ska göra att barnen lär sig språket och blir integrerade i samhället. Men inget sägs om hur det praktiskt ska gå till, vilket gör det svårt för förskolan att förverkliga förhoppningarna om integration, enligt Charlotte Löthman.
I den vardagliga omsorgen ser personalen barnens behov och anpassar rutinerna – till exempel vid hämtning och måltider, visar hennes observationer. Men vid gruppundervisning uppträder ett annat mönster, särskilt i undervisning där språket är en viktig del. Av tradition ligger betoningen här på dialog och barnens aktiva deltagande. Men följden blir att de som inte kan svenska så bra riskerar att exkluderas vilket inte alltid uppmärksammas av pedagogerna.
Samma sak gäller barnens fria lek, som utgör mer än hälften av tiden i förskolan. Även här är det barnens egen vilja och initiativ som traditionellt står i centrum. Att barnen då inte självmant leker över kultur- och språkgränser överraskar inte Charlotte Löthman. Däremot är hon förvånad över att de vuxna inte tar mer initiativ för att bygga sammanhållning mellan barnen.
– Jag menar att pedagogerna behöver kliva in och vara mer aktiva. För vi vet att det är svårt att överbrygga de här språkliga och kulturella gränserna när barnen blir äldre, i skolåldern, säger Charlotte Löthman.
Hon betonar vikten av att pedagogerna är uppmärksamma på vad som sker i barngruppen och att de efterfrågar stöd i hur man kan arbeta både vid den fria leken och i den mer språkintensiva undervisningen. De behöver mer kunskap kring barns kamratkulturer och språkets roll. De traditionella arbetssätten räcker inte till.
– Ansvaret för det här ligger på politikerna. Så länge de tror att integration sker automatiskt får inte förskolan stöd i att utveckla sitt arbete. Det krävs ett avsiktligt integrationsarbete, sammanfattar Charlotte Löthman.
Hon hävdar förstås inte att hennes observationer gäller precis alla förskolor. Däremot menar hon att svensk förskola, liksom alla nationella utbildningsinstitutioner, som helhet präglas av en pedagogik som bygger på majoritetssamhällets språk och kultur.
Intervjuerna hon gjort med förskolepersonalen visar dock på en öppenhet för att lära nytt. Personalen vittnar om hur kontakten med nyanlända föräldrar fått dem att ifrågasätta saker som förut tagits för självklara, men att de också lärt sig att stå upp för värderingar som förskolan inte kan kompromissa om.
Just nu pågår en ny utredning kring om det bör införas en obligatorisk språkförskola. Den ska även titta på kvalitet och likvärdighet i utbildningen, vilket Charlotte Löthman ser som positivt. Nyligen bjöds hon in för att prata med utredningsgruppen om sina avhandlingsresultat.
Avhandlingen: The Swedish Preschool as an Integration Arena, Charlotte Löthman, Linköping Studies in Pedagogic Practices, Linköping studies in education and social sciences, 2024, DOI: 10.3384/9789180759366
