Det började som en kväll fylld av humor. Men under skratten fanns ett allvar som är svårt att värja sig mot.
Barncancer förändrar livet för ett barn och hela familjen. Därför blir också allt som kan skapa en känsla av normalitet, gemenskap och hopp så viktigt inte minst skolan.
På årets gala för Barncancerfonden möts svenska humorprofiler, artister, barn och familjer för en kväll som både hyllar humorn och samlar in pengar till kampen mot barncancer.
Jag träffade Ola Mattsson, generalsekreterare för Barncancerfonden, för att prata om varför en sådan här kväll betyder så mycket.
– Det är fantastiskt att få vara med om det här. Vi får en möjlighet att prata om våra frågor samtidigt som insamlingen ger jättegoda förutsättningar att också stärka forskningen, berättar han.
Men det finns ytterligare en dimension.
För barn som lever med cancer kan de personer som står på scenen vara mycket mer än underhållare. De kan vara en del av den vardag som barnet försöker hålla fast vid under en lång och krävande behandling.
– Det är ju ofta de här komikerna som de följer under en tuff behandling. Den vardag som man lever i och som är utmanande förgyller de här personerna annars, säger Ola.
Humor kan faktiskt vara viktigt
När ett barn blir sjukt förändras mycket. Sjukhusbesök, behandlingar och oro kan ersätta sådant som tidigare varit självklart.
Därför får humor och lek en betydelse som sträcker sig långt bortom själva skrattet.
Ola berättar att han tidigare har arbetat med en organisation där humor användes även i några av världens svåraste situationer. Hans erfarenhet är att humorn kan skapa en stund av lättnad och gemenskap även när situationen är mycket svår.
– Humor är en väldigt viktig del för att upprätthålla vardagen, tillsammans med lek som blir väldigt viktigt ute på sjukhusen också.
Det är något vi kanske behöver bli bättre på att förstå.
Ett barn med cancer är fortfarande ett barn.
Det behöver få skratta. Det behöver få leka. Det behöver få prata om annat än sjukdom. Och det behöver få känna att livet fortfarande består av mer än sjukhus och behandlingar.
Och här kommer skolan in
För mig som skriver på IT-Pedagogen blir det också naturligt att lyfta skolans roll.
När ett barn drabbas av cancer påverkas skolgången ofta kraftigt. Långa behandlingar och perioder på sjukhus kan göra det svårt att vara i klassrummet på samma sätt som tidigare.
Men skolan är så mycket mer än lektioner och kunskapsmål.
Skolan är också kompisar, rutiner, tillhörighet och identitet.
Därför kan skolan vara en viktig del av stödet runt ett barn som behandlas för cancer.
Det kan handla om att hitta flexibla lösningar för undervisningen, använda digitala verktyg för att skapa kontakt med klassen eller helt enkelt se till att barnet fortfarande får vara en del av gemenskapen.
I en tid där tekniken ger oss fler möjligheter än någonsin finns det också verktyg som kan minska avståndet mellan sjukhuset och klassrummet.
En videolänk kan göra det möjligt att följa en lektion.
En digital plattform kan göra det möjligt att fortsätta arbeta med klassen.
Ola Mattsson generaldirektör på Barncancerfoden och Annika Guldroth, VD och ansvarig utgivare IT Media Group
Ett meddelande från en klasskompis kan ibland betyda mer än vi vuxna förstår.
Tekniken kan naturligtvis inte ersätta en fysisk skola eller lösa allt. Men den kan vara en bro.
Och ibland är det just en bro som behövs.
Forskningen ger hopp om framtiden
Samtidigt är det forskningen som på lång sikt kan förändra förutsättningarna för barn som drabbas.
Ola Mattsson beskriver utvecklingen inom barncancer som olika vågor av framsteg.
Fram till 1980-talet överlevde mindre än hälften av barnen. I dag ligger den generella överlevnaden omkring 88 procent.
Det är ett enormt framsteg.
Men det är inte ett mål.
– Nu ser vi en ny våg av helt nya läkemedel. Precisionsläkemedel. Det gör att vi har ett nytt läge att investera i forskning som tar fram mycket snällare och effektivare behandlingar, säger Ola.
Förhoppningen är att framtidens behandlingar ska kunna bli mer precisa och mindre påfrestande för barnen.
Det gör forskningen till en investering i framtiden men också i barnens vardag.
När en överlevare sjunger för dem som inte fick chansen
Under galan finns också ett ögonblick som blir svårt att glömma.
I inslaget In Memoriam uppmärksammas de barn som har gått bort sedan den tidigare galan.
I år framförs sången av Ella, som själv har överlevt barncancer. Hon drabbades av Wilms tumör, en form av njurcancer, och är i dag vuxen.
Ola beskriver ögonblicket som otroligt vackert.
Och det är just där hela kvällen möts.
Skrattet.
Tårarna.
Barnen.
Forskningen.
Hoppet.
Och minnet av dem som inte fick växa upp.
”Det är mina chefer”
När jag frågar Ola vad han skulle vilja säga till de barn och familjer som påverkas av barncancer kommer ett svar som säger mycket om hans syn på uppdraget.
Han beskriver barnen som sina chefer.
Det är en enkel formulering, men den säger mycket.
För bakom varje forskningsanslag, varje insamling och varje aktivitet finns ett barn.
Ett barn som ska kunna gå i skolan.
Ett barn som vill träffa sina kompisar.
Ett barn som vill skratta åt en komiker på tv.
Ett barn som vill spela, leka, lära sig och drömma om framtiden.
Vi behöver se hela barnet
Kanske är det också här vi som arbetar med skola och pedagogik har en viktig roll.
När ett barn blir svårt sjukt är det lätt att sjukdomen tar över bilden av vem barnet är.
Men barnet är fortfarande en elev.
En kompis.
En klasskamrat.
En person med intressen, drömmar och framtidsplaner.
Skolan kan bidra till att hålla fast vid det.
Det kan vara genom undervisning, men lika mycket genom relationer och gemenskap. Genom att fortsätta höra av sig. Genom att anpassa undervisningen.
Genom att använda digitala möjligheter när det behövs. Och genom att aldrig låta barnet känna att det har blivit bortglömt.
För ibland kan en skoluppgift vara viktig. Men ibland kan ett enkelt ”Hej, vi saknar dig i klassen” vara ännu viktigare.
Därför behövs den här dagen
Galan är en kväll.
Forskningen är långsiktig.
Behandlingarna kan pågå i månader eller år.
Och för familjerna tar inte kampen slut när kamerorna släcks.
Därför behövs sådana här dagar och kvällar. De påminner oss om vad som faktiskt är möjligt när människor samlas kring en gemensam sak.
Vi har gått från en tid då mindre än hälften av barnen överlevde till en situation där omkring 88 procent överlever.
Det är forskningens kraft.
Men siffran 88 procent betyder också att det fortfarande finns barn som inte överlever.
Därför måste forskningen fortsätta.
Och under tiden måste vi fortsätta bygga det stöd som gör att barnen får behålla så mycket som möjligt av sin vardag.
Humor kan ge en stunds glädje. Forskning kan ge hopp om framtiden. Och skolan kan hjälpa ett barn att fortfarande känna sig som en del av livet här och nu.
Det är kanske en av de viktigaste sakerna vi kan ta med oss från den här kvällen.
Av Annika Guldroth
