Junibacken firar 25 år av barnkultur.
Besökande barn fick tårta, en riktig kalasdag på Junibacken.
Grundaren, Staffan Götestam, var på plats och berättar om hur den tidigare minsveparhallen på Djurgården förvandlades till en plats för barnskratt och bokupplevelser: från idé till minsta barr i Sagotåget. Marit Törnqvist som förverkligade idén om Sagotåget, som blev Astrid Lindgrens sista verk.
Sagan om Junibacken börjar med Astrid Lindgren. När Staffan Götestam presenterade idén för Astrid tycke hon att det nog lät klokt och bra, men sa att ”något Astrid Lindgren-hus vill jag rakt inte veta av”. En mötesplats för barnboksförfattare och där illustratörer kunde lyftas fram, det gick däremot utmärkt. Och så fick det bli.
25 år har gått sedan invigningen den 8 juni 1996. Ett 20-tal olika lekutställningar sprungna ur nordiska barnböcker har lockat besökare från hela världen, exempelvis Pettson och Findus, Alfons Åberg, Mumin och Karlsson på taket. Junibacken är i dag en av Sveriges största producenter av barnteater, och ett normalår spelas ca 1 500 föreställningar. Sammanlagt har ca 8 miljoner besökare och ca 35 000 föreställningar genomförts på 25 år.
– För många barn är Junibacken den allra första teaterupplevelsen, och den är så viktig för oss. Våra föreställningar har alltid grunden i en bok eller i en författares verk. Vi vill ge barnen en upplevelse som väcker lusten att se mer, lyssna mer, ställa fler frågor men också lusten att själva bli en bokslukare, säger Kajsa Medin Hansen, Junibackens vd.
Redan från början fanns en idé om en tågfärd genom ett urval av Astrid Lindgrens berättelser. Uppdraget att skapa miljöerna gick till illustratören Marit Törnqvist som skapade Sagotåget i nära samarbete med Astrid Lindgren själv. Sagotåget blev Astrids sista verk och tog närmare två år att skapa.
– Vi tömde den svenska teater- och museivärlden på de största inom scenografiskt inriktat konsthantverk – alla jobbade för Junibacken! Dockmakare, dekormålare, attributmakare och teatersnickare. Jag tror att det är nyckeln till att Sagotåget, trots digitaliseringens nya möjligheter, fortfarande imponerar och berör, avslutar Marit Törnqvist.
