Digitaliseringen av skolan är en ödesfråga för Sverige. Men för att den ska lyckas finns många konkreta och svåra val som måste göras, och för att göra dem rätt krävs att man lyssnar på rätt personer, och ett nära samarbete som inkluderar representanter för dem som berörs – bland 290 kommuner, 6 000 skolor, 140 000 lärare och 1,4 miljoner elever.
Karin Schreil Jonsson, vd Fujitsu Sverige
I april presenterade Skolverket den nya nationella strategin för digitalisering av skolan. Med tanke på att samhället och näringslivet digitaliseras i allt snabbare takt är det självklart en prioriterad fråga för skolan – dess uppgift är ju faktiskt till syvende och sist att hjälpa eleverna bli redo för vuxenlivet, både i yrkesroller och i det sociala livet.
Strategins mål – att säkerställa likvärdiga digitala förutsättningar i skolan – ska vara uppfyllt år 2022. Sex år är en mycket lång tid sett till den tekniska utvecklingen. För att få perspektiv behöver man bara titta sex år tillbaka i tiden. Våren 2010 hade den första iPaden precis börjat säljas i utvalda länder och i Sverige gick den bara att få tag i via privatimport. Färre än hälften av barn mellan 9-11 år använde Internet dagligen, och i åldersgruppen 6-8 år var det mindre än var fjärde barn – att jämföra med 80 respektive 55 procent idag. Och medan ”dagligen” 2010 kunde tolkas bokstavligt, betyder det idag i allt större utsträckning ”stora delar av vår vakna tid”.
Det understryker att utmaningen är både på ett tekniskt och innehållsmässigt plan. Att genomföra en lyckad digitalisering av skolan kräver både djup förståelse för teknikutvecklingen och hur barn använder den och kan ta till sig den utifrån ett utbildningsperspektiv. Samtidigt är det en fantastisk möjlighet – många barn idag, och allt fler för varje år, har redan en välutvecklad förståelse för hur man tar sig ut på Internet, hur man söker information och knyter kontakter i en digital omvärld. Att tillgängliggöra de här möjligheterna för alla barn – även de vars föräldrar inte har råd med smartphones, surfplattor eller fibernätverk hemma – är en uttalad prioritet i strategin. Och att utnyttja teknikens hjälpmedel för att förbättra undervisningen för barn med särskilda behov, oavsett om det handlar om inlärningssvårigheter eller särbegåvning, erbjuder en enorm potential.
Men bakom tekniken finns människor, och en ännu viktigare faktor för att uppnå utbildningsmålen är att den lärargeneration som utexamineras under 2010-talet är den första som levt med Internet som en del av vardagen under hela uppväxten. Sverige är även ett av de länder i världen där Internetanvändningen bland äldre är störst.
Både lärare och elever är alltså redan i ett positivt utgångsläge för att ta den svenska skolan in i framtiden.
Men då krävs det att de blir en aktiv och eftertraktad del av processen.
Det finns många exempel på hur felaktiga investeringar i digitala utbildningsprojekt både resulterat i skenande kostnader och uteblivna resultat – det statliga initiativet i Storbritannien att förse alla låg- och mellanstadieskolor med interaktiva skrivtavlor för några år sedan är ett klassiskt exempel. Här finns alla felsteg som kännetecknar ett misslyckat digitalt projekt – en teknik som inte var mogen, en diskrepans mellan vision och faktiskt erbjudande och inte minst ett uppifrån-och-ner-perspektiv, där lärare och elever fick dyr teknik till klassrummen, som de inte frågat efter, och utan den utbildning och det stöd som krävdes för att de skulle kunna tillgodogöra sig den. Först många år och många utgifter senare börjar investeringen betala sig i form av kvantifierbart förbättrade studieresultat och snabbare inlärning, framför allt på lågstadienivå.
För att undvika det måste förverkligandet av strategin ta avstamp i lärarnas och elevernas behov och innebära stöd på vägen. Trots goda förutsättningar varierar den faktiska IT-mognaden från kommun till kommun, från skola till skola, och det kommer att krävas ”ledare” i form av engagerade och idérika lärare i olika åldrar och områden som kan nå ut med sin röst och sina erfarenheter.
Andra nödvändiga faktorer för framgång är att – framför allt i grundskolan som hanteras på kommunal nivå – hitta gemensamma nämnare mellan många små aktörer, utbyta erfarenheter, och upprätta samarbeten kring både teknikupphandlingar och praktiskt lärande. Samt förstås att använda framtidssäker och uppgraderingsbar hårdvara, lättförståeliga administrationssystem med största möjliga automatisering.
I Japan, där Fujitsu samarbetat nära med utbildningsdepartementet inom ramverket för ett liknande digitaliseringsprojekt som påbörjades 2013, har den kanske viktigaste erfarenheten varit att dra största möjliga nytta av pilotprojekt. Ett 20-tal skolor – låg- och mellanstadium, högstadieskolor och särskolor från olika delar av landet, har testat olika lösningar och modeller och utvärderats utifrån hur de stimulerar lärande, påverkar personalens arbetssätt och ligger i linje med lokala utbildningsmål. De erfarenheterna har varit ovärderliga för att göra rätt vägval, inte minst om hur teknik ska implementeras för att fördjupa undervisningen, inte distrahera elever från den.
Japans ambition är att vara världens mest avancerade IT-nation vid projektets fullbordan år 2020. Men med ett smart förhållningssätt till digitaliseringen, där vi gör rätt från början, ser jag ingen anledning till att Sverige inte ska kunna utmana om den titeln.
