Ett brott är inte ett mindre brott för att det begåtts på internet

”Lagen gäller även på nätet, ett brott är inte ett mindre brott för att det begåtts på internet och brott ska anmälas”, säger Maria Dufva,

Maria kriminologen som mer eller mindre ofrivilligt sadlade om och blev föreläsare och författare.

Maria Dufva, kriminologen, föreläsare och författare. Fotograf Pernilla Pettersson

Efter tretton år på stödcentrum för brottsutsatta – mot slutet varvat med föreläsningar på skolor om barn på nätet – hamnade hon i ett vägskäl. Efterfrågan på föreläsningar blev så stor att Maria tog beslutet att resa runt och föreläsa på heltid. Hon fortsätter med att ställa frågan till kvällens åhörande föräldragrupp: ”Ifall ditt barn utsätts för ett brott på nätet och du inte anmäler. ”Vilka signaler sänder du då till ditt barn?”

Till dags dato har hon hunnit med två böcker ”Mitt barn på nätet” och ”Värsta bästa nätet”. Den förstnämnda benämner hon som en bok för vuxna medan uppföljaren på sätt och vis kan ses som barnversionen av den första. Maria Dufva själv säger att bok nummer ett sålde rätt dåligt medan den senast utgivna barnversionens första upplaga sålde slut redan första månaden.

Det fina med nya ”Värsta bästa nätet” är att den – även om den skrevs med tanken att ett äldre och ett yngre barn också skulle kunna läsa den tillsammans – läses mycket av vuxna. På så vis hoppas hon att den ska bli en diskussionsöppnare i hemmen mellan föräldrar och barn eller i skolan mellan lärare och elever.

Bäst är att kombinera bokläsandet med att faktiskt se Maria Dufva live. Hon gör sig absolut bäst som föreläsare. Den perfekta trestegsraketen är att ta in henne till tre olika målgrupper. En föreläsning för personal, följt av föreläsning för elever och slutligen för föräldrar. Det som är slående är hur smidigt hon rör sig mellan de olika målgrupperna. I mötet med pedagoger intar hon en approach, när hon möter barnen är hon helt på deras nivå och när föräldrarna får lyssna upplevs hon som varande en förälder, grannen bredvid som sitter inne med en massa kunskaper som är skarp utan att komma med pekpinnar.

Allra bäst är hon i mötet med barnen. Hon kan ”kidsens språk” och ungarna är 100% med under hela föreläsningen. De känner igen det hon säger och öppnar sig förvånansvärt ofta.  Innehållet i hennes tre föreläsningar är i stort sett detsamma men blir ändå olika.

Pelarna som Maria Dufvas budskap vilar på är de frågeställningar hon anser att man bör ställa sig själv när man rör sig på sociala medier. Frågorna lyder: Är det här bra för mig? Vill jag vara en del av detta? Är det jag som bestämmer? Har jag valt min roll, min identitet och kan jag lämna den? Nämnda frågor är, enligt Dufva, väldigt viktiga att stanna upp för att fundera och reflektera över. Problemet är att alltför få gör det.

Åhörarna, inte minst barnen, känner igen alla Marias – ibland obekväma frågor – men tycks inte ha tagit sig tiden att faktiskt ställa dem till sig själva, En stor del av barn och ungas sätt att skapa en nätidentitet är bildbaserad. Det är slående hur barnen nickar när Maria Dufva visualiserar hur olika tjejers och killar s selfies ser ut. Det finns tydliga könsroller även i den virtuella världen.

Killarna är t ex mer eller mindre ensamma om att kalla sig ”gamers”. En identitet man kan anta om man spelar väldigt mycket. Tjejerna är extremt överrepresenterade när det gäller att följa ”slimande” ”youtubers” och jaga likes med – över tid – ofta alltmer vågade bilder. Ju mer du vågar desto fler likes får du verkar vara den gällande devisen.

I mötet med föräldrar – och viss mån pedagoger – kan Maria Dufva upplevas som ganska svart. Hon pekar på de saker vi varnar våra barn för: Se dig för i trafiken, var försiktig på djupt vatten, följ inte med främmande gubbar, klappa inte okända hundar etc. Att det finns minst lika stora – och mer frekvent förekommande – faror på nätet varnar inte vuxenvärlden för. Det sannolika skälet är att vi vuxna inte riktigt har koll på vad det är vi ska varna för.

Vi är för oinsatta i hur utbrett en hel del barns nattliga spelande är och att en stor del av barnens onlinespelande består av spelumgänge med vuxna, vi har för lite kunskap om att den fula gubben finns på nätet också, där kan han dessutom gömma sig genom att låtsas vara någon helt annan än de faktiskt är. Här finns sexuella övergrepp, våldtäkter, hot, utpressning, trakasserier och fler delar av de företeelser som står beskrivna i brottsbalken.

På det mer närliggande planet i kompisgruppen har vi inte heller riktig koll på hur stor del av livet på sociala medier som handlar om att jämföra sig själv med andra. Det är i mötet med föräldrar Maria Dufva tar fram den skarpa och lite varnande rösten. Som ansvariga för era barn är ni ansvariga för vad de kan lockas att göra på nätet i form av följande av självsvältskonton, köper alkohol och droger eller dras in i en karusell av kränkande och hotande. Dufvas tydlighet övergår dock aldrig i dömande och mästrande.

De här talar Dufva även med barnen med men många av dem känner redan till hur det förhåller sig. Problemet är att de inte har någon vuxen som de känner att de kan tala med om de här sakerna. Siffrorna vi möter är skrämmande. Medelåldern bland de virtuella brottsoffren är 12 år. Av de faktiska brottsfall hon visar siffror på har mindre än 2% av barnen vågat tala med en vuxen om vad de utsatts för på nätet. Det finns nätgärningsmän som åtalats för flera hundra brott.

De viktigaste råden Maria Dufva sänder till vuxenvärlden är att våga fråga och tänka på hur man frågar, var nyfiken och främjande istället för dömande och skeptisk, sätt gemensamma och demokratiska skärmregler i din familj, ta gemensamma pauser från skärmlivet med barnen. Med andra ord, var en förebild. Att fråga och visa intresse för barnen och deras värld är enligt Maria Dufva att visa sina barn respekt. Det kommer leda till att barnen vill prata om vad de ser upplever och är med om. En enkel tumregel är. ”Det du talar med dina barn om kommer de att tala med dig om”. Vinsten Maria Dufva framhåller är att det öppna trevliga samtalet med barn leder till att det blir lättare att prata även om det som är mindre trevligt med barnen.

Det här med att inte vara ogillande kan, enligt Maria Dufva, inte underskattas. Att fördöma nätet är vare sig konstruktivt eller smart. Barnen vet nämligen det varenda vuxen vet. Att internet är en fantastisk och bra resurs. Nätet har gett oss tillgång till kunskaper och information som för inte så länge sedan var förunnat endast några få. Det handlar inte om att förbjuda. Ingen varken kan eller vill förbjuda något som ger så mycket nytta, kunskap och glädje. Istället handlar det om att alla – föräldrar som lärare och barn – behöver utbildas i hur vi ska handskas med nätet och bli bra på att skilja bra från dåligt och faror från möjligheter. På det här området är Maria Dufva fantastisk.

Bäst av allt är att höra hur hon helt utan pekpinneröst talar med barnen om insta, tellonym, snapchat, lively och allt vad det heter på ett sätt så att barnen kan se att hon förstår att deras liv på nätet i de flesta fall är både givande, roligt och kamratfrämjande. Där och då öppnar hon den dörr som gör det möjligt att prata om vad som sker i nätvärlden ur flera perspektiv. Då, börjar barnen tala. Det är, som siffrorna visade ovan, det barnen behöver. Vuxna som de vågar prata med när livet på nätet inte blir som de har tänkt sig. För att citera Maria Dufva: ”Digitaliseringen är fantastisk, använd på rätt sätt”.

Slutligen är det – för den skolledare som kan känna oro för vad ett möte med Maria Dufva kan medföra för barnen i form av obehag – väldigt bra att kunna konstatera efter att ha sett Maria möta alla tre målgrupperna att hon inte tar upp de mest obehagliga detaljerna med barnen. Innan den föreläsning för föräldrar som undertecknad såg gick Maria Dufva fram till en av åhörarna som hade ett barn med sig och lät meddela att ”bara så du vet, kvällens föreställning är inte avsedd för barn”. Respekt!

Av: Mattias Lundqvist