Lärandets fiender

Sverige har världens kanske mest påkostade skola. Trots detta är skolresultaten otillräckliga. Hur kan det komma sig?

Lärandets fiender 1
Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare och tidigare läromedelsförläggare

De skolreformer som genomförts under de två senaste decennierna har inneburit att lärarnas självständiga yrkesutövning successivt beskurits. Makten över undervisningen och lektionernas utformning bestäms numera i allt väsentligt av staten, via skolans styrdokument och då främst läroplanen, Lgr 11.

Tidigare angav läroplanerna (Lgr 80 och Lpo 94) i huvudsak endast mål och riktlinjer för undervisningen. Läraren var fri att planera skolarbetet på eget sätt. Detaljerade kunskapskrav och betygskriterier fanns inte.

Det är de nu gällande detaljerade och precisa kunskapskraven och betygskriterierna som fördärvar skolans undervisning och gör den tråkig och mekanisk. Eleverna fokuserar på bedömning och betyg istället för lärande och kunskap.

Bakgrunden till de styrmedel som i dag praktiseras i svensk grundskola står att finna i den amerikanska så kallade undervisningsteknologin från 1950-talet. Den då tongivande fackpedagogen Benjamin Bloom ville med sin taxonomi ”programmera” undervisningen. Genom att för varje skolämne ange undervisningens huvudmål och därefter bryta ner dessa i sina minsta beståndsdelar (delmål), gav man lärare och elever en snitslad bana att följa, steg för steg i en given progression, från start till mål. Allt skulle förstås utprövas och betygsättas.

Bara några år efter grundskolans införande i Sveriges (1962) antog riksdagen en ny läroplan, som benämns Lgr 69. Den är utformad i enlighet med den amerikanska utbildningsteknologins principer och kompletteras av ett stort antal supplement, som i detalj redogör för hur undervisningen i respektive ämnen ska bedrivas. Sammantagna omfattar läroplanens olika volymer nära nog en hyllmeter.

Lärarna sparkade bakut och Lgr 69 implementerades egentligen aldrig i skolans undervisning. Även den dåvarande socialdemokratiska regeringen kom ganska snart till insikt om läroplanens svagheter, och påbörjade redan under de inledande åren på 70-talet arbetet med en reviderad läroplan. Efter flera försök, och hätska debatter, lyckades den då borgerliga regeringen slutligen lotsa en ny läroplan genom riksdagen år 1980. I Lgr 80 ges inget utrymme för undervisningsteknologin. Den har ersattes med en helt annan pedagogisk inriktning som i hög grad utgår från barnens behov, och förordar elevaktiva arbetssätt. Kunskap och bildning blev åter grundskolans ledstjärnor.

Från omkring millennieskiftet har emellertid Folkpartiet (Liberalerna) och i synnerhet den förre skolministern, Jan Björklund, initierat och lyckats genomföra ett antal skolreformer som bär prägel av den gamla, förlegade utbildningsteknologin. Detta gäller även den nu gällande läroplanen, Lgr 11. Katederundervisning, test och betyg ska vara bärande ingredienser i skolarbetet.

Som en konsekvens av den förda skolpolitiken detaljstyrs nu alltså grundskolans undervisning av staten via styrdokumenten. Lärarna har att följa givna bruksanvisningar, till punkt och pricka. Utrymme för lärares och elevers egna initiativ finns knappast.

Undervisningen i dagens skola får alltför ofta formen av ”korvstoppning” och eleverna saknar helheter och sammanhang. Skolarbetet centreras kring de kunskapskrav som för stunden är aktuella och den betygsättning som ständigt sker. Kreativitet och bildning ryms inte i dagens grundskola.

En skrämmande stor del av den undervisning som nu förekommer medför att elever drabbas av stress och ångest. Inte sällan mister de också lusten att lära.

Så kan vi inte ha det i den svenska grundskolan.

Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare