[KRÖNIKÖR] Det krävs mod att ompröva utbildningsideologier som slagit fel, skriver professor Inger Enkvist i artikelserien #Sverige2050.
Från 1960-talet och framåt har svenska myndigheter i reform efter reform bortsett från utbildningskvalitet och hävdat att jämlikhet är viktigare än kvalitet.
För att stärka Sveriges position inför framtiden behöver vi genast göra upp med en ideologi som har skadat landet, utkräva ansvar och snabbt få igång grundskolor och lärarutbildning som fokuserar inlärning.
Jag har under några år studerat svenska skolreformer och läroplaner från 1960-, 70- och 80-talen. Ordet ”läroplaner” för tanken till planeringsdokument men det rör sig om lagar. Bevisen för att reformerna ledde till sjunkande kunskaper fanns tidigt.
Under 1950-talet fanns ett behov av att bygga ut utbildningen, eftersom barnkullarna var stora och man ville modernisera skolan. Reformatorerna “passade på” att samtidigt ta bort alternativ som realskola, flickskola och yrkesskola för yngre elever för att införa ”enhetsskola” senare kallad grundskola. Samstämmiga rapporter talade redan från början om disciplinproblem och låg kunskapsnivå.
Inför beslutet om införande av grundskola vädjade 11 000 lärare från realskola och gymnasium till politikerna att inte införa den nya skolformen, men de ignorerades. “Läroplan för grundskolan 1962” slog fast att den nioåriga skolan inte hade något specifikt slutmål och att elever skulle flyttas till högre årskurs oavsett hur de hade klarat studierna. Elevernas skiftande nivå skulle läraren hantera genom att ”individualisera inom klasens ram”. Lärarna påpekade att detta var omöjligt, eftersom det kunde skilja fem eller sex år i kunskap och mognad mellan eleverna.
Läroplanen tog bort alla valmöjligheter utom den att välja ett språk och mellan svårare eller lättare kurs i främmande språk och matematik. Det var lärarens skyldighet att motivera eleven med grupparbete och verklighetsanknytning, och eleverna skulle inte behöva studera samma sak utan bara samma ”huvudmoment”. Betyg i ordning och uppförande togs bort. Detta var Olof Palmes reform som utbildningsminister.
På 1970-talet visade många rapporter att både svaga och studiemotiverade elevers kunskaper sjönk. Specialundervisningen ”exploderade” och hade blivit dyr. Reformatorerna införde 1976 SIA-reformen, utläst ”skolans inre arbete”, som slog fast att eventuell stödundervisning skulle ges ”inom klassens ram”. Elever med studieproblem skulle arbeta i samma klassrum som andra elever. Klassrummen blev oroligare, och det var svårare att koncentrera sig på inlärning. Detta var Lena Hjelm-Walléns första reform som minister.
Nästa steg var “Läroplan för grundskolan 1980”. Myndigheterna var medvetna om problemen och beslutade decentralisera resursanvändningen för att se om problemen kunde lösas lokalt. Temaarbete anbefalldes för att individualisera, men detta fick inte leda till olika meritering för eleverna. Hela grundskolan var nu i praktiken ”fritt valt arbete”. Reformen förbereddes av den socialdemokratiska regeringen men infördes under den moderata skolministern, Britt Mogård.
Grundskolereformerna avslutas med lärarutbildningsreformen LUT, som beslutades 1985. Lärarna skulle studera mer pedagogik och psykologi för att stödja eleverna socialt och emotionellt och lägga mindre vikt vid inlärning. Högstadielärarna skulle läsa fler ämnen men mer ytligt. Trots protester genomfördes reformen. Lärare med ett djupt ämnesintresse började undvika grundskolan. Detta var Lena Hjelm-Walléns andra skolreform.
Slutsats? Svenska myndigheter har avsiktligt använt skolan som verktyg för social förändring snarare än för inlärning, och den ideologin lever kvar trots de björklundska förändringarna. Vi vet sedan mer än ett halvt sekel att den ger dåliga resultat trots stora investeringar. För att vända utvecklingen till 2050 måste ämneskunskap prioriteras i lärarutbildning och på elevnivå. Vi måste bryta med idén att det är viktigare att det inte får finnas någon skillnad mellan elever än att eleverna går framåt i kunskaper. Vi måste våga säga att ingen elev har rätt att frånta andra elever deras rätt till utbildning. Det krävs mod att ompröva ideologier som slagit fel. Personer som påstår att det bara behövs mer pengar är okunniga om svensk skolhistoria.
Av: Inger Enkvist Professor vid Språk- och litteraturcentrum i Lund