Upp som en sol och ned som en pannkaka
Hem OM SKOLAN Upp som en sol och ned som en pannkaka

Upp som en sol och ned som en pannkaka

Publicerat av: Redaktionen

ett kåseri om skolans läromedel.

60- och 70-talen var läromedlens guldålder i Sverige. Skolorna köpte i allmänhet läroböcker i alla förekommande ämnen till samtliga elever. Inte sällan erhöll eleverna böckerna som gåva från huvudmannen.

Bakom denna generösa policy fanns en tanke om att läroböckerna skulle ta plats i hemmens bokhyllor. Även i familjer där böcker sällan förekom skulle barnens skolböcker lysa upp tillvaron. Böckerna skulle efterhand fylla ett allt större utrymme i bokhyllorna och därmed tjäna som ett barnens och familjens eget bibliotek till fromma för kunskapsutveckling och bildning.

En konsekvens av förfarandet med gåvoböcker blev förstås att populära titlar köptes i stora upplagor från läromedelsförlagen. Det var inte ovanligt med försäljningsupplagor i nivån 50 000 till 100 000 exemplar per läsår. I volym räknad var den årliga läromedelsförsäljningen i Sverige för omkring femtio år sedan omkring tio gånger större än vad den är i dag.

De utförliga och ofta i detalj specificerade kursplanerna i såväl grundskolans (Lgr 69) som gymnasiets (Lgy 70) läroplaner kan sägas ha gynnat läromedelsförlagens försäljning i så måtto att användning av läroböcker framstod som nära nog nödvändig för att kursplanerna skulle kunna följas till punkt och pricka. Dessutom fanns förstås den gamla traditionen som innebar att i stort sett all undervisning skulle baseras på skolböcker; det som nu tillkommit var att eleverna fick böckerna i gåva vid läsårsstarten.

Vid förändringar i kursplanerna gäller det för läromedelsproducenterna att snabbt revidera befintliga titlar så att de kan ges ut i nya upplagor, som står i överensstämmelse med de förändrade kursplanerna. Förlag som inte hänger med i svängarna riskerade att tappa en stor del av sin försäljning.

Ett vanligt knep från förlagens sida var tidigare att som författare engagera personer som av dåvarande Skolöverstyrelsen anlitades som experter i arbetet med utveckling av läro- och kursplanerna. I några fall lyckades förlag till och med värva ansvarig ämneskonsulent vid Skolöverstyrelsen som medförfattare i större läromedelsprojekt. De som skrev kursplanerna i ett visst ämne kom alltså inte sälla att också medverka i motsvarande läromedelsprojekt vid något förlag. Det kunde handla om såväl stora etablerade förlag som uppstickande nykomlingar i branschen.

Det mest iögonfallande exemplet på hur ett förlag i samverkan med tilltänkta författare kunnat utnyttja ett försprång gällande kunskap om nya kursplaner är nog matematikläromedlet Hej matematik, som löpande gavs ut av Hermods från 70-talets början. Hermods var sedan länge ett välkänt korrespondensinstitut med elever som studerade på distans medelst brevpost. Hermods hade under 60-talet fått nya konkurrenter, bland annat i samband med utbyggnaden av Komvux och AMU (arbetsmarknadsutbildningar), och antalet korrespondenselever sjönk drastiskt år efter år. Ett större inträde på läromedelsmarknaden framstod av den anledningen under slutet av 60-talet som ett lockande komplement för Hermods ledning. När därför tre välkända matematikpedagoger dök upp med ett förslag till läromedelsutgivning togs de väl emot.

Åtminstone en av författarna till det av Hermods planerade nya matematikläromedlet hade besökt USA och där fått god kännedom om den så kallade mängdläran och såg stora fördelar med att implementera den i Sverige. De tre författarna som tidigare varit engagerade i olika matematikprojekt inom Skolöverstyrelsen lyckades övertyga generaldirektören om att mängdläran borde införas som obligatorisk i den svenska grundskolan. Trots massivt motstånd från sakkunniga inom ämnet matematik vid landets lärarutbildningsanstalter infördes den så kallade Nya matematiken i 1969 års läroplan (Lgr 69) med tillhörande kursplaner och supplement. Pedagogiken i ämnet matematik förändrades därmed radikalt i stort sett över en natt och de på marknaden förkommande matematikläromedlen framstod som omoderna och stridande mot gällande styrdokument.

Vinnare blev Hermods som genast kunde presentera ett splitter nytt läromedel i matematik där mängdläran praktiserades. Inom kort kom Hej matematik att bli det allenarådande läromedlet i grundskolans matematikundervisning. Skolorna köpte de kommande åren omkring 100 000 exemplar av baskomponenterna i Hej matematik per årskurs. Eftersom läromedlet bestod av flera böcker per årskurs kom det totala antalet sålda böcker så småningom att landade på flera miljoner exemplar.

Hermods valde i detta läge att satsa hårt på en fortsatt framgångsrik läromedelsutgivning och byggde upp en förhållandevis kostsam organisation för att genomföra detta mål. Kanske tog man sig vatten över huvudet för Hermods hamnade trots framgångarna med Hej matematik i kris och företagets fortlevnad var hotad. Staten var emellertid angelägen om att den fortfarande pågående korrespondensundervisningen, som då visserligen var olönsam men ändå omfattade omkring 30 000 studeranden, skulle fortgå. Detta ansågs vara en för samhället viktig angelägenhet och staten gav därför den statligt ägda koncernen Liber i uppdrag att mot ekonomisk kompensation införliva Hermods i koncernens förlagsverksamhet och därmed rädda verksamheten med korrespondensundervisning.

Senare togs de tvingande bestämmelserna kring matematikmetodiken bort och mängdläran blev inte längre den enda godkända undervisningsmetoden. Lärarna, som över lag ogillat metoden, lämnade därmed snabbt Hej matematik och Liber-Hermods försäljning av böckerna minskade dramatiskt.

Endast några år därefter inleddes den generella nedgången i skolornas inköp av läromedel och samtliga producenter fick år efter år erfara en brant nedgång i försäljningen. Det var skolornas besparingar som slog hårt mot inköp av läromedel. Till detta kom lärares uppfattning om att de nya elevaktiva arbetssätten svårligen kunde förenas med användning av heltäckande läromedel, som i alltför hög grad ansågs styra undervisningen. Försäljningsupplagor om 100 000 exemplar uteblev och förlagen kompenserade sig för de minskande försäljningsvolymerna genom kraftiga prishöjningar.

Nu fick eleverna inte längre några gåvoböcker. De läroböcker som fanns på skolorna placerades i särskilda läromedelsförråd och nyanskaffning begränsades till att gälla förkomna eller förstörda exemplar.

Denna utveckling har pågått under de tre senaste decennierna och i dag betraktar förlagen en lärobok som säljs i 10 000 exemplar som en storsäljare. Men de avsevärda prishöjningarna har medfört att flera av de traditionella läromedelsföretagen ändå är extremt lönsamma och årligen levererar stora vinster till sina ägare.

Under tiden har digitala läromedel tillkommit och tagit en del av läromedelsmarknaden, dock utan att några radikala förändringar inträffat i något väsentligt avseende. De digitala läromedlen kan under vissa förutsättningar framstå som billigare för kommunen, men vad gäller pedagogiken har de digitala läromedlen knappast medfört några påtagliga förändringar. Teknikstrul och sämre läsförståelse framhålls ofta som problem i sammanhanget.

En statlig läromedelsutredning med Gustav Fridolin i spetsen lämnade för ett år sedan sitt betänkande till regeringen. Utredningen tar tydligt ställning för den tryckta läroboken och avvisar i mångt och mycket digitala läromedel. Utredaren föreslår att en tydligare skrivning om behovet av läroböcker i skolans undervisning ska skrivas in i skollagen. Remissinstanserna är splittrade i sin syn på utredarens förslag, och några skarpa politiska initiativ kan inte skönjas.

Något motgift mot det nuvarande läromedelseländet står således i dagsläget inte att finna. Organisationerna Läromedelsföretagen och Läromedelsförfattarna har inget annat än produktreklam att tillföra, och inte oväntat framstår lärarna och eleverna som förlorare.

Omkring slutet av 1960-talet, när läromedelsmarknaden var som mest lukrativ, lät Olof Palme inrätta det statliga läromedelsföretaget Utbildningsförlaget, senare Liber. Tanken var att staten skulle få bättre insyn i läromedelsproduktionen. Liber expanderade kraftigt under 70-talet genom såväl organisk tillväxt som förvärv av sedan tidigare etablerade förlag såsom Gleerups och Hermods (se ovan). Kulmen nåddes när Liber förvärvade det betydligt större och marknadsledande läromedelsförlaget Almqvist & Wiksell. Det statliga Liber blev därmed Sveriges största läromedelsproducent med en marknadsandel på nära 50 %. Under 90-talets inledande år fick emellertid Procordia AB (tidigare Statsföretag AB) nya direktiv av den dåvarande borgerliga regeringen och år 1993 privatiserades Liberkoncernen. Ny ägare blev den stora nederländska förlagskoncernen Wolters Kluwer. Liber är alltsedan dess i utländsk ägo.

Kanske är det dags för staten att åter träda in på läromedelsmarknaden, som i pengar räknad uppgår till långt över en miljard kronor per år. Nu med målen att reducera priserna och bättre efterkomma skolans behov av nya läromedelskoncept.

Av: Rolf Ekelund  filosofie magister, utbildad ämneslärare

 

 

Relaterade Artiklar

Vi använder cookies och andra identifierare för att förbättra din upplevelse. Detta gör att vi kan säkerställa din åtkomst, analysera ditt besök på vår webbplats. Det hjälper oss att erbjuda dig ett personligt anpassat innehåll och smidig åtkomst till användbar information. Klicka på ”Jag godkänner” för att acceptera vår användning av cookies och andra identifierare eller klicka ”Mer information” för att justera dina val. Jag Godkänner Mer Information >>