I den statliga nationella IT-strategi, som regeringen nyligen antagit, slås fast att alla elever och lärare ska ha tillgång till egen dator i skolan senast år 2020.
Däremot är det sämre ställt med tillgång till digitala läromedel.
Till och med riktigt illa. Vi är nu rejält omkörda av både Danmark och Finland, skriver Rolf Ekelund i en debattartikel. Eleverna i den svenska ungdomsskolan har god tillgång till datorer. I många skolor arbetar man enligt devisen en till en, det vill säga varje elev förses med egen dator. I den statliga nationella IT-strategi, som regeringen nyligen antagit, slås fast att alla elever och lärare ska ha tillgång till egen dator i skolan senast år 2020.
Däremot är det sämre ställt med tillgång till digitala läromedel. Till och med riktigt illa. Vi är nu rejält omkörda av både Danmark och Finland.
I Danmark köper skolorna digitala läromedel till ett värde om cirka 450 svenska kronor per elev och läsår. Det är tio gånger mer än motsvarande inköp i Sverige. Den danska staten subventionerar inköpen med 50 %.
I Finland har regeringen nyligen beslutat om att satsa motsvarande cirka 500 miljoner svenska kronor på ett spetsprojekt kring nya lärmiljöer och digitalt material.
Även Norge är nu på god väg att avancera. Nyligen presenterade ett tjugotal forskare vid Oslo universitet en omfattande rapport, som kan tjäna som ett avstamp för en större användning av digitala läromedel i de norska skolorna.
I Sverige förefaller såväl skolpolitiker som staten och skolmyndigheterna bortse från behovet av digitala läromedel. I skolans styrdokument och i den nationella IT-strategin nämns digitala läromedel knappast alls. Det mest besvärande med saken är att det inte finns någon bakomliggande strategi eller ens tanke.
Datorer med tillgång till internet och diverse gratismaterial i form av så kallade öppna lärarresurser är vad som erbjuds de svenska eleverna. Visst finns det välgjorda och attraktiva fria lärresurser men merparten är undermåliga, både innehållsmässigt och språkligt. Dessutom saknas ofta struktur samt anpassning till gällande kursplaner mm.
Förra året köpte de svenska skolorna professionellt producerade digitala läromedel för cirka 45 kronor per elev, vilket utgör ungefär fem procent av de totala läromedelsinköpen. Samtidigt som datorer köps för miljardbelopp.
Men slaget är inte förlorat. Några läromedelsproducenter har sett det stora behovet av digitala läromedel och utgått från att samhället på ett eller annat vis kommer att stötta produktion och användning av sådana.
Läromedelsproducenterna Gleerups, Digilär och Bonniers Clio Online är nu igång med satsningar på heltäckande digitala läromedel. Satsningar som innevarande år förmodligen drar kostnader om ett par hundra miljoner kronor. Och detta på en marknad som förra året belöpte sig till knappt femtio miljoner kronor.
Nu eller aldrig. Kanske lite tillspetsat, men faktum är att om den nu pågående stora produktionen av digitala läromedel misslyckas på marknaden så avstannar förmodligen fortsatt produktion och den svenska skolan får då inte tillgång till moderna digitala läromedel.
En sådan utveckling måste förhindras. Sverige är redan på efterkälken.
För att komma ikapp måste staten skjuta till i storleksordningen två miljarder kronor, i första hand till subventionering av skolornas inköp av digitala läromedel.
Detta måste ske snarast och senast inför skolornas beslut om läromedelsinköp till läsåret 2017/2018, det vill säga tidigt under våren 2017.
Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare och tidigare läromedelsförläggare