Läromedelsutredningen kan nog ses som det konventionella läromedlets sista dödsryckning.
För en kort tid levde organisationerna Läromedelsföretagen och Läromedelsförfattarnas förbund samt ett antal konservativa skoldebattörer på förhoppningen om att 1950-talet skulle återuppstå i den svenska skolan.
Lärobokens intressenter trodde att deras sak skulle nå politisk framgång. Alla skulle inse att lärarna måste följa heltäckande läroböcker för att en bra undervisning ska kunna genomföras. Tillit till såväl lärare som elever saknades.
För läromedelsföretagen står förstås vinsten i fokus och Läromedelsförfattarnas förbund lever stort på den årliga kopieringsersättning om cirka 20 miljoner kronor som förbundet inkasserar enligt avtal gällande skolorna kopiering av läroböcker. Digitala läromedel genererar inte de intäkter som förbundet är så beroende av.
Omkring åttio procent av läromedelsföretagens samlade försäljning kan hänföras till tryckta läroböcker; digitala läromedel blev aldrig den framgång som företagen drömde om i början av 2010-talet.
Såväl Läromedelsföretagen som Läromedelsförfattarna har följdriktigt ägnat en stor del av det år som snart passerat sedan läromedelsutredningen släppte sitt betänkande åt att försöka övertyga ledande skolpolitiker och cheferna vid de statliga skolmyndigheterna om att nödläge föreligger och att användning av läroböcker i undervisningen måste skrivas in som en tvingande skyldighet i skollagen.
Drygt fyra decennier har det tagit att nå den kulmen i läromedelsfrågan som vi nu kan skönja.
Länge hoppades och trodde läromedelsproducenterna, inklusive författarna, att skolan skulle återgå till läroboksstyrd katederundervisning och att datorerna skulle ställas i skamvrån. Men så blev det inte och inte heller kommer det att bli så framöver; någon återgång till 50- och 60-talens modell för undervisning kommer inte att äga rum.
Den senaste läroplansrevideringen, som benämns Lgr22, har tagit ett steg i rätt riktning och det statliga inflytandet över lärarnas lektionsplanering har minskat. Vi kan nog förvänta oss att den utvecklingen fortskrider.
I ett nästa steg framstår det som tämligen givet att lärarna återges den metodfrihet som tidigare varit gällande i svensk skola. Skinner och Bloom kommer inte att ges något inflytande över de nya läroplaner, som med nödvändighet kommer att implementeras i vårt land inom en inte alltför avlägsen framtid. När så sker går de heltäckande läromedlen definitivt i graven.
Rolf Ekelund
