Runt om i Sverige finns barn och unga som inte går till skolan.
Samtidigt som antalet ”hemmasittare” verkar öka, saknas tillräcklig forskning, kunskap och samverkan kring barnen som under långa perioder är borta från skolundervisningen.
Ulf Petäjä, universitetslektor i statsvetenskap vid Högskolan i Halmstad, vill belysa frågan om hur 
samhället hanterar barn med långvarig och oroande skolfrånvaro.
Studien som nu sammanställs vid Högskolan i Halmstad kretsar kring det som ibland kallas ELOF, elever med långvarig och oroande frånvaro. En komplex problematik som han ansåg behövde belysas.
– Det fanns inte någon samlad kunskap och inte heller någon statistik. Det fanns inte ens en gemensam definition på vad som är en hemmasittare utan olika uppgifter om hur länge man ska ha varit borta från skolan, allt från tre veckor till tre månader.
Med stöd av annan tillämpbar forskning formulerades tre möjliga orsaker till att en elev blir hemmasittare:
Skolmiljön, hemmiljön och individfaktorer – och här finns en gemensam nämnare.
– Ungdomar med olika diagnoser av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är överrepresenterade bland elever med långvarig frånvaro. Skolan har inte förmått ta hänsyn till deras situation och anpassa undervisningen efter dem, säger Ulf Petäjä.
Tillsammans med kollegan och sociologen Christopher Kindblad bestämde han sig för att titta närmare på den kedja av samhällsaktörer som har ansvar för att barnen får den utbildning som de har laglig rätt till, men också skyldighet att genomgå enligt skolplikten.
– Det finns så klart föräldrar som har skuld till att deras barn inte går till skolan. Men det stora ansvaret landar på samhället. Stat, kommun och skola måste tillsätta de resurser och det stöd som krävs en utbildning som är anpassad efter elevernas förutsättningar, säger Ulf Petäjä, som upplever att resurserna saknas i form av speciallärare och andra hjälpmedel.
Man behöver också fånga upp de här frågorna i ett tidigt skede, i förebyggande syfte.
– Det är inte elever som har haft en helt normal skolgång och plötsligt inte kommer till skolan. Det finns oftast en historik av frånvaro som har eskalerat.
Forskarnas studie bygger på intervjuer med företrädare för skola och kommun, som har fått ge sin definition på begreppet hemmasittare och vilka insatser som görs när en elev har långvarig frånvaro.
– Två av tre kommuner arbetade aktivt med frågan. Och vi upplevde att de hade bra tankar och idéer. En engagerad rektor kan göra stor skillnad, men det måste finnas stöd och hjälp att få. Som det är nu jobbar skolorna ganska mycket ensamma, säger Ulf Petäjä, som samtidigt ser att kunskap, samlade erfarenheter och resurser saknas.
Nyligen presenterades den statliga utredningen ”Saknad! Uppmärksamma elevers frånvaro och agera”. Utredaren presenterar där en rad brister i samverkan kring elever med långvarig och oroande frånvaro, samt brister i förebyggande insatser. Slutsatserna stämmer väl överens med det som forskarna vid Högskolan i Halmstad har sett under arbetet med sin studie.
Målet med studien, som nu ska sammanställas, är inte att hitta en lösning utan att beskriva problemet och öka kunskapsmassan.
– Det finns ingen enkel lösning. Men vi kan bidra med mer kunskap, uppmärksamma frågan och visa hur komplext problemet är. Då kanske de ansvariga inser att de måste anstränga sig och lägga mer resurser. Och att de resurser som krävs är en liten kostnad sett till samhällsvinsterna om situationen vänder. Man får inte se det kortsiktigt.
