Läromedelsutredningens förslag framstår som välvilliga men de saknar pregnans. Ett införande av en statlig auktorisation av läromedelsutgivare skulle i ett slag reda ut de otydligheter som föreligger.
Utredningen föreslår ändringar i skollagen gällande precisering av begreppet läromedel enligt följande:
”Läromedel i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan, gymnasiesärskolan och den kommunala vuxenutbildningen ska överensstämma med en kurs-, ämnes- eller ämnesområdesplan samt läroplanen för respektive skolform.
Läromedel för de skolformer som anges i första stycket ska vara utgivna av den som bedriver utgivningsverksamhet av professionell art.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kvalitetskriterier för sådana läromedel som avses i första stycket.”
Vad gäller elevers rätt till läromedel föreslår utredningen att texten i skollagen förtydligas sålunda:
—”Eleverna ska utan kostnad ha tillgång till de läromedel och andra lärverktyg, inklusive böcker och läroböcker, som behövs för en god kunskapsutveckling, samt erbjudas näringsriktiga skolmåltider.”
Goda intentioner men …
Läsaren inser utredningens goda ambitioner, men noterar också de oklarheter som finns i skrivningarna. Dessa har påtalats tidigare och kan sammanfattningsvis sägas innebära att många av läromedelsfrågans problem kvarstår även om regering och riksdag antar de föreslagna ändringarna i skollagen.
Föreskrifter om kvalitetskriterier har prövats tidigare och befunnits endast i begränsad utsträckning vara lärare behjälpliga vid val av läromedel. Ett antal av de företag som i dag producerar undermåliga, ofta reklamfinansierade, läromedel kan förmodligen sägas ”bedriva utgivningsverksamhet av professionell art”.
Inte heller utesluts de undermåliga läromedlen i förslaget till ändrad formulering i skollagen beträffande elevers rätt till läromedel.
Läromedelsutredningen pekar på behovet av ändrad lagstiftning vad avser skolans behov av kvalitativa läromedel samt elevers rätt till sådana, men lyckas tyvärr inte formulera förslag till lagtexter som möjliggör ett realiserande av de goda intentionerna.
Ytterligare en svårighet som uppenbarat sig i spåren av läromedelsutredningen gäller finansieringen. Kostnaden för en fullgod och likvärdig tillgång till kvalitativa läromedel för samtliga skolans elever beräknas genomsnittligt uppgå till ungefär 1 500 kr per elev och läsår, vilket innebär en dryg fördubbling av läromedelsinköpen jämfört med nuläget. Läromedlens andel av den totala skolkostnaden skulle öka från drygt 0,5 % till drygt 1 %. I pengar handlar det om en tillkommande kostnad på ungefär en miljard kronor. Formellt ska kommunen svara för läromedelskostnaderna, men staten kan bistå med riktade bidrag eller liknande.
Frågorna fortsätter således att hopa sig: Hur definieras ett kvalitativt läromedel? Vilka läromedel har elever rätt till? Vem ska betala för en önskad fördubbling av läromedelsinköpen?
Auktoriserade läromedelsutgivare
Läromedelsfrågan skulle tämligen enkelt kunna lösas genom en statlig auktorisering av läromedelsutgivare. Den av läromedelsutredningen föreslagna läromedelsnämnden skulle kunna utfärda auktorisering och fortlöpande kontrollera att de godkända utgivarna håller förväntad hög kvalitet i produktionen.
Skollagens bestämmelse om elevers rätt till läromedel skulle i allt väsentligt kunna begränsas till att gälla läromedel från auktoriserade utgivare. Därmed vore frågorna om kvalitet och likvärdighet i stort sett avgjorda. Läromedelskostnaden skulle fördubblas och politiken finge lösa frågan om finansiering.
Till regeringen: Realisera läromedelutredningens intentioner genom att införa en ordning med auktoriserade läromedelsutgivare.
Av: Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare, tidigare läromedelsförläggare.