Det brukar vara en överdrift att säga att det var bättre förr, men när det gäller skolan så äger omdömet sin riktighet.
För drygt hundra år sedan skrev författaren och pedagogen Ellen Key bland annat att eleven ska ställas i centrum i skolans undervisning, att skolans schema är världsfrånvänt, att skolan ska vara inkluderad i samhället, och att eleverna inte ska tvingas att öva läsning på nonsenstexter.
Trots att alltså ett sekel passerat har praktiskt taget inget förändrats: individanpassning förkommer knappast i 2020-talets skola, schemat är lika sönderhackat i dag som för hundra år sedan, eleverna tvingas även i dag att läsa taffliga och själlösa texter, och skolan är fortfarande en isolerad plats som i mycket saknar samverkan med det omgivande samhället.
Skillnaden är möjligen den att såväl politiker som lärare och pedagoger för hundra år sedan ivrigt verkade för att skolan skulle moderniseras. Denna reformiver tog sig uttryck i Undervisningsplan för rikets folkskolor (UPL 1919). Någon motsvarande strävan kan inte skönjas i dagens skoldebatt. Den i dag gällande läroplanen för grundskolan ligger hästlängder efter 1919 års läroplan i samtliga ovan nämnda avseenden.
För några decennier sedan kom datorn och internet till skolan. Många trodde och hoppades att digitaliseringen nära nog skulle revolutionera undervisningen; äntligen skulle den efterlängtade moderniseringen av skolan komma till stånd. Skolverket pläderade för en till en, det vill säga en dator per elev och en digitaliseringsstrategi för svensk skola upprättades och stadfästes. Svensk skola skulle digitaliseras.
Särskilda läromedelsföretag etablerades för produktion av digitala läromedel, som exempel kan nämnas Clio, NE och Digilär. Bland de tidigare större läroboksförlagen valde framför allt Gleerups att också satsa digitalt. För några år sedan såg det tämligen ljust ut för dessa läromedelsproducenter, men under senare tid har lärarnas intresse för digitala läromedel svalnat. Tvärtemot de inledande entusiasternas drömmar om frihet och ”en värld som öppnar sig” visade det sig att många, både lärare och elever, kände sig instängda i de digitala läromedlen. Undervisningen blev monoton och tråkig, tyckte man.
Den traditionella läroboken har under senare tid fått ett uppsving, mycket tack vare den statliga läromedelsutredningen som i sitt betänkande förordar boken och förkastar det digitala. När regering och riksdag numera vill gynna användning av läromedel i skolans undervisning så är det läöroböcker som förordas, inte digitala läromedel.
Till saken hör att skolböckerna på Ellen Keys tid i flera avseenden var betydligt bättre och modernare än dagens läroböcker, inte minst vad gäller språk och pedagogik. Som exempel kan nämnas Svensk språklära (Cederschiöld m.fl.) och Folkskolans geografi (Carlson m.fl.). Båda dessa böcker har ett direkt tilltal till eleven och gör ofta förnämliga konkretiseringar, som underlättar för eleverna att förstå sakförhållanden och sammanhang. Vid en jämförelse framstår dagens läroböcker som torftiga och avkönade.
Sådant är läget i svensk skola år 2022; året då eleverna i sina fickor eller väskor har små apparater som innehåller mer kunskap än vad som ryms i hela Kungliga biblioteket (KB), men som inte får användas under lektionstid.
Sveriges framtid är hotad. Skolan måste moderniseras.
Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare, tidigare läromedelsförläggare
