Eleverna går i skolan för att bilda sig, skaffa kunskaper och utvecklas tillsammans med sina kamrater.
Inte för att ständigt bedömas och betygsättas.
Vill vi ha en skola som eleverna längtar till så kan vi inte låta staten in i minsta detalj bestämma vad undervisningen ska innehålla och hur den ska genomföras.
Nuvarande kunskapskrav och angivande av detaljerat centralt innehåll i kombination med ständig bedömning och betygsättning bidrar till att skolan av eleverna uppfattas som en lång hinderbana där den som river ett hinder framstår som en värdelös förlorare. Eller som en namnkunnig pedagog uttrycker saken: ”Ett F har blivit som en dödsdom för många.”
Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare och tidigare läromedelsförläggare
Därtill kommer snuttifiering och fragmentisering. Förr hade eleverna tillgång till en egen lärobok och kunde genast vid läsårets start skaffa sig en uppfattning om undervisningens innehåll under läsåret. I dagens skola får eleverna ofta nöja sig med att ta del av läroplanens kunskapskrav för det arbetsområde som klassen för stunden arbetar med. De ges sällan eller aldrig möjligheten att överblicka hela kursen på ett för den enskilda eleven begripligt sätt.
Dagens skolarbete kan liknas vid ett löpande band, där produkten tillverkas moment för moment för att slutligen nå en optimal, marknadsanpassad gestaltning. Läraren ska följa bruksanvisningarna och produkten ska testas med instrument som staten tillhandahåller i form av nationella prov.
Kan vi någonsin få ordning och reda i en sådan skola? Ja, möjligen med auktoritärt ledarskap men knappast via elevernas inneboende intressen och motivation.
När skolpolitiker idag talar om ”flumskola” intygar de samtidigt att de inte är insatta i problematiken. Vi kan ingalunda tala om flum i den undervisning som lärare idag bedriver. Det innebär nämligen att vi samtidigt säger att undervisningen i sin helhet strider mot samtliga skolans styrdokument, och så är knappast fallet i någon enda svensk skola.
Flumpedagogik förekom i slutet av 70-talet och benämndes vanligen dialogpedagogik. Den baserades på de teorier om god undervisning, som formulerats av den brasilianske pedagogen Paulo Freire. Undervisningen skulle enligt dialogpedagogikens förespråkar inte vara styrd i något enda avseende. Istället skulle undervisningen helt och fullt utgå från eleverna och deras behov. Lärarna blev passiva och undervisningen flummig.
En mer rättvisande etikettering av undervisningen i dagens skola är att beteckna den som styrd och auktoritär. Läroplanernas kunskapskrav, centrala innehåll, matriser och betygskriterier sätter tvångströja på undervisningen.
Ett problem är att läromedelsförlagen envisas med att producera så kallade heltäckande läromedel, såväl analoga som digitala. Tankar har funnits om att ta fram mindre styrande läromedel som inte levererar färdigpaketerade kurser, men hittills har inget sådant läromedel realiserats.
Exempel på ett sådant, alternativt läromedel, kan beskrivas som ett C-D-E-läromedel, det vill säga ett läromedel som begränsas till att omfatta kärnan i det berörda ämnets centrala innehåll och de motsvarande kunskapskraven för betygen C, D och E.
Den elev som med skaplig behållning studerat läroboken ska tämligen säkert kunna nå nivån godkänd (E) och även ha möjlighet att nå nivåerna D och C. För nivåerna B och A krävs fördjupande studier.
Användning av C-D-E-läromedel skulle således kunna bereda väg för en mer flexibel undervisning där lärare och elever ges större frihet att arrangera undervisningen enligt egna önskemål. Därmed skulle elevernas intressen och motivation bättre kunna tas tillvara i undervisningen.
På sikt kan vi hysa förhoppningen om att en ny vision för skolans undervisning formuleras. Elevaktiva arbetssätt och processorienterat arbete bör vara centrala ingredienser i en sådan vision.
Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare, tidigare läromedelsförläggare
