Det förfaller inte längre troligt att läromedelsföretagens produkter ska kunna återta en central position i skolans undervisning.
Men förlagen har sig själva att skylla; med passivitet vinns inga framgångar.
Läromedelsföretagen har under decennier negligerat kritiken mot konceptet heltäckande läromedel. Försäljningen har minskat år efter år och företagen har kompenserat sig för volymborfallet genom att höja priserna, ofta långt utöver inflationen.
De tillkommande nya digitala läromedlen har utformats efter samma heltäckande koncept som de analoga och förväntad pedagogisk innovation har uteblivit. Visserligen medger tekniken att de digitala läromedlen tillförs vissa funktioner som kan berika undervisningen, men merparten av dessa funktioner kan numera, via enkla digitala verktyg, praktiseras även vid användning av analoga läromedel.
Utvecklingen har resulterat i ett torftigt och enahanda utbud från läromedelsföretagen, och ju torftigare utbudet blir desto mer minskar försäljningen. Skyhöga priser gör att företagens vinster ändå består.
I stort sett all utgivning av bredvidläsnings- och fördjupningslitteratur har upphört. Förlagen har krympt sina redaktioner, och de redaktörer som finns kvar får numera nära nog uteslutande ägna sig åt de lönsamma heltäckande läromedlen. Endast spillror finns i dag kvar av den blomstrande läromedelsbransch som utvecklades och verkade i vårt land för några decennier sedan.
Läromedelföretagen har inte förmått att på ett framgångsrikt sätt hantera vare sig digitaliseringen eller de förändringar som skett inom skolutveckling och pedagogik under 2000-talet.
Läromedelsutredningens betänkande
För drygt ett par månader sedan överlämnade den statliga läromedelsutredningen sitt betänkande till regeringen. Utredningen pläderar för mer användning av kvalitativa läromedel i skolans undervisning och tar ställning för den tryckta läroboken samtidigt som man pekar på problem med de digitala läromedlen.
Läromedelsutredningen föreslår i sitt betänkande att bestämmelser om elevers rätt till läromedel skrivs in i skollagen. Förslagen till formuleringar framstår emellertid som vaga och kan uppfattas som till intet förpliktigande.
Betänkandet har sänts ut till ett nittiotal remissinstanser som ska lämna sina synpunkter till regeringen senast dagen före julafton. Såväl branschorganisationen Läromedelsföretagen som förbundet Läromedelsförfattarna har ställt sig positiva till betänkandets slutsatser och förslag. Förmodligen kommer emellertid båda dessa parter att i sina remissvar framhålla behovet av stramare och mer tvingande skrivningar i skollagen.
Merparten av de tillfrågade kommunerna låter sig förmodligen nöja med betänkandets förslag till ändringar i skollagen, och skolmyndigheterna vacklar sannolikt. Flera remissinstanser vill antagligen värna den egna makten i frågan, och ett antal av dem vill undslippa ökade kostnader.
Hur agerar då läromedelsföretagen under remisstiden? Initierar man debatt kring de förlagsproducerade läromedlens viktiga roll i undervisningen och skolans behov av att skaffa mer sådana läromedel? Nej, branschföretagen är fortsatt knäpptysta. De har uppenbarligen ingen ambition om att i offentlig debatt söka stöd för att stärka läromedlens ställning och att därigenom förmå remissinstanser att föreslå skarpare skrivningar i skollagen vad gäller elevers rätt till kvalitativa läromedel.
Knappt två månader av remisstiden återstår. Det är en underdrift att påstå att läromedelsbranschen nu är illa ute.
Av: Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare, tidigare läromedelsförläggare.
