Praktiskt taget alla skolans aktörer förefaller sakna tillit till såväl eleverna som lärarna. Morötter duger inte; enbart piskan ger resultat. Så verkar man resonera vid utbildningsdepartementet, på skolmyndigheterna och dessvärre även inom delar av lärarfacken.
Skolan betraktas som en maskin vars uppgift är att leverera ensartade produkter, som var och en uppfyller de preciserade och detaljerade kravspecifikationer som staten formulerat.
Produkterna ska löpande och ständigt mätas och bedömas. I syfte att säkerställa likvärdig bedömning av produkterna planerar staten nu att inrätta ett organ med överkontrollanter.
Under de senaste tre terminerna har distansundervisning periodvis praktiserats vid ett stort antal skolor i vårt land. Lärare och elever har då fått ta ett större eget ansvar för undervisningen. Statens möjligheter till detaljgranskning har minskat avsevärt och nationella prov har inte kunnat genomföras.
Under de tre terminer som distansundervisning tidvis praktiserats har skolans resultat förbättrats och betygen i genomsnitt höjts. Men hör och häpna; detta uppskattas inte av skolans ledande aktörer. Det är ”glädjebetyg” hävdar de. Med andra ord: man kan inte lita på lärarna och eleverna.
Enligt utbildningsdepartementet, skolmyndigheterna och lärarfacken finns inget positivt att nämna kring distansundervisningen. Att digitaliseringen av skolan visat sig i stora stycken fungera utmärkt bra omnämns överhuvudtaget inte.
I stället svartmålar man. Lärarna har satt för höga betyg och lärarnas bedömningar har inte varit korrekta. Från Skolverket hör vi att lärarnas formativa bedömning uteblivit och Lärarnas Riksförbund hävdar att betygsstatistiken ”ljuger”.
Självklart har lärarnas formativa bedömning av elevernas lärande tillämpats även under distansundervisningen. Hur man kan påstå något annat är fullständigt obegripligt.
Skolans ledande aktörer måste nu helt skifta perspektiv och inriktning vad gäller skolans utveckling och verksamhet. Lärandet måste åter sättas i högsätet och den statliga styrningen av undervisningen minska. Det går helt enkelt inte att med piska och påtvingade bruksanvisningar kommendera fram en bra skola.
Styrning, kontroller och granskning får uppenbarligen kosta nära nog hur mycket som helst, men pengar till elevernas läromedel finns inte. En minst sagt märklig prioritering. Ytterst få elever har i dag tillgång till egna moderna läromedel; de flesta får nöja sig med lånade böcker från ett förråd. Inte sällan är dessa böcker äldre än eleverna. Att elever i dagens svenska skola inte har tillgång till kvalitativa och aktuella läromedel är inget minde än en skandal.
Skolan är således i behov av nya läroplaner som visar större tillit till lärare och elever och som åter sätter lärandet i centrum. Kunskapskrav och bruksanvisningar bör inte förekomma. Angivande av varje ämnes centrala innehåll räcker gott och väl.
Läromedelsfrågan kan förhoppningsvis lösas genom förslag som den pågående statliga läromedelutredningen förväntas presentera. Utredningens betänkande, som ska överlämnas till regeringen i mitten av augusti innehåller förhoppningsvis förslag till skrivningar i skollagen som ger alla elever fullgod och likvärdig rätt till adekvata läromedel i samtliga berörda ämnen. För att detta ska kunna åstadkommas krävs åtminstone en fördubbling av skolornas läromedelsinköp.
Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare, tidigare läromedelsförläggare.
