Personalkooperativet Filifjonkan har sedan nästan 30 år tillbaka stöttat olika fadderbarn via Barnfonden.
Genom att berätta och prata om fadderbarnet i förskolegruppen får barnen nya perspektiv på världen och lär sig reflektera över våra olika förutsättningar i livet.
Leriga vinteroveraller hänger på rad i kapprummet innanför dörren till personalkooperativet Filifjonkan i centrala Malmö. Varje hängare är tydligt uppmärkt med ett namn. I taket hänger pyssel av tomma toarullar, kreativt omgjorda till snögubbar, krokodiler och raketer. På avdelningen för de lite större barnen, som är mellan tre och sex år gamla, har det precis varit eftermiddagsvila. En flicka ligger fortfarande kvar på sin madrass medan en pedagog försiktigt stryker henne över ryggen, idag är det lite extra jobbigt att vakna.
På väggen, i lagom barnhöjd, sitter ett fotografi på Muferiayat, en tioårig flicka från Etiopien, tillsammans med en världskarta och landets flagga.
Sedan många år tillbaka har förskolan stöttat olika fadderbarn och deras familjer genom Barnfonden.
– För oss är det en fantastisk resurs att använda i vardagsverksamheten med barnen, samtidigt som det känns bra att kunna bidra till att barn som inte har det lika bra som vi får en bättre tillvaro, berättar Helen Björklund, rektor på Filifjonkan.
Ett sätt att vidga barnens vyer
Förskolan jobbar med olika projekt relaterat till läroplanen under året, och ofta kan diskussioner och tankar kring Muferiayat då vävas in på ett naturligt sätt.
– Vi får ju mycket bra material och info från er, och det använder vi när vi pratar med barnen om Muferiayat. Vi tittar på bilder tillsammans och berättar om landet och hur man har det där. Just nu jobbar vi med olika kulturer och språk. Detta är ett perfekt sätt att närma oss en annan kultur och öka barnens förståelse för världen utanför Malmö, berättar Åsa Molin, förskollärare.
Exempel på frågor som diskuteras i barngruppen kan vara vilka leksaker barn i Etiopien har, vilka lekar man leker, vad man äter och hur man bor. Sådant som barnen själva kan relatera till.
– Vi vill försöka rusta barnen för världen, och visa att vi är olika och ser olika ut. Alla är lika viktiga och lika mycket värda, men vi har olika förutsättningar i livet, säger Helen.
Hon berättar att barnen i gruppen är väldigt nyfikna, och ju mer personalen lyfter och pratar om Muferiayat desto mer intresserade blir de.
– Barnen är fortfarande så små och lever mycket här och nu, så man måste lägga det på en lagom nivå. Men att arbeta kring och prata om Muferiayat är jätteroligt och inte alls svårt eller jobbigt, bara positivt, fyller Åsa i.
Brinner för alla barn
Idén till att förskolan skulle ha ett gemensamt fadderbarn kom från en av föräldrarna i gruppen.
– Vi tittade då runt på olika organisationer och fastnade för Barnfondens arbete. Jag blev faktiskt själv inspirerad så jag och min man blev också givare. Vår son var i samma ålder som fadderbarnet vilket kändes extra roligt, berättar Helen.
Förskolan står för månadskostnaden till Barnfonden, men vid större festligheter där föräldrar och släktingar är inbjudna brukar de ha en insamling för de som vill ge något extra till jul eller födelsedag.
– När vi har Luciafirande och årsfest med alla barn och föräldrar brukar vi ha en liten insamling där de som vill kan swisha valfri summa som går till Muferiayat eller ett projekt som Barnfonden driver, berättar Åsa.
Personalen upplever att både barn och föräldrar uppskattar när de får uppföljning från Barnfonden kring vad pengarna gått till. Ett år kunde Muferiayat till exempel köpa en cykel för de extra pengar som samlats in.
– Det blir väldigt personligt på något sätt. Det är ju så att jobbar man med barn, så brinner man för alla barn, säger Helen.