Hur hänger lärarnas autonomi och skolans styrning ihop med synen på lärande?
I en ny IFAU-rapport görs en idéhistorisk analys av lärandebegreppets betydelse för att legitimera lärarnas allt mer kringskurna autonomi.
Vad är lärande? Skolans arbete har ofta organiserats utifrån olika idéer om barn och ungdomars lärande. Den dominerade pedagogiken under 1970- och 80-talen satte eleverna i centrum. Barn antogs, något förenklat, följa ett gemensamt psykologiskt utvecklingsmönster och det genomsyrade läroplanen för grundskolan 1980 (lgr 80). Senare förändringar av läroplanen betonade de yttre faktorerna mer.
Från och med 1990-talet svängde lärandebegreppets fokus från elevens till lärarens ansvar samtidigt som skolan decentraliserades och gick från regelstyrning till målstyrning.
Lärarnas roll förändrades genom det nya lärandeidealet som bland annat byggde på ett sociokulturellt perspektiv.
Ändringen av lärandebegreppet satte lärarens ansvar i fokus och hans eller hennes förmåga att arrangera undervisningen optimalt.
Det har bidragit även till att legitimera andra policyförändringar, som krav på dokumentation, betygens allt viktigare roll som framgångsmarkör och fokus på akademiska kunskaper centrerade kring ett antal kärnämnen.
– Trots uttalade ambitioner att öka lärarnas professionella autonomi i och med decentraliseringen, har den tillsammans med det förändrade lärandebegreppet som kommer till uttryck i 1990-talets läroplaner i realiteten bidragit till att kringskära lärarnas frihet från 1990-talet och till idag, säger idéhistoriker Ola Fransson som skrivit rapporten.
Rapportförfattaren tar didaktiken som exempel på när en relativ snårig inomvetenskaplig diskussion delvis suddades ut när didaktiken blev politisk. Den tunnades också ut då denblev en central del i läroplanerna och i andra styrdokument för skolan och lärarutbildningen från 1990-talet och framåt.
Från vetenskap till policy
Under efterkrigstiden fram till idag har policyinitiativ tagits från politiskt och vetenskapligt håll utifrån förväntningar på vad lärarna ska vara och vad de ska göra, men sällan utifrån lärarkårens professionella erfarenheter.
Rapportförfattaren visar hur lärandebegreppet förvandlas och får en inte avsedd roll när det rör sig från en vetenskaplig uppfattning om vad lärande innebär, till en politisk kontext där det har kommit att bidra till att lärarna idag ses som såväl orsak, som lösning på skolans kris.
– Det kan ses som en olycklig utveckling att de senaste decenniernas nya sätt att se på lärande har legitimerat lärarkårens förlust av professionell autonomi, menar Ola Fransson.
