Debattartikel – skolan måste ge barnen stödet de har rätt till

I dagarna kommer många barn tillbaka till skolan.

Josefine Jacobsson, adhd-sjuksköterska och verksamhetschef, Stockholm Kids, Praktikertjänst

Många ser fram emot att träffa kompisar igen, medan andra gråter sig till sömns kvällarna innan, oroliga och nervösa för ännu en kämpig termin med höga krav på betyg och social förmåga.

Och faktum är att många barn inte kommer att gå till skolan den här veckan. Eller veckan efter det. Kanske inte ens den här terminen. De här barnen är hemmasittare och enligt TV4:s Kalla fakta finns det fler än 5 500 elever som är hemmasittare. Alltså barn och ungdomar som av olika anledningar inte går till skolan. Det är djupt tragiskt och varken acceptabelt eller hållbart.

Som adhd-sjuksköterska träffar jag hundratals barn varje år som bävar för skolan och en återkommande diskussion är brister i anpassningar och kontinuitet. Resurspersoner – som är centrala för barn med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättningar – är oftast outbildade och oerfarna. De arbetar korta perioder, oftast bara en termin, därefter kommer någon ny.

Det fungerar inte. Det handlar om barn med stort behov av kontinuitet, trygghet och struktur. Kortsiktiga lösningar kan vara direkt skadliga för barn som behöver särskilt stöd.

Jag har själv ett barn med adhd och har kämpat för hans rättigheter under hela hans skoltid och är inne på femte året med möten med pedagoger, specialpedagoger och rektorer. Och vi diskuterar samma sak varje termin. Det skapar en känsla av maktlöshet.

Varför kan inte skolan planera så att vi slipper de här kortsiktiga lösningarna? En funktionsnedsättning går inte över och att vara förälder till barn med funktionshinder är ofta krävande. Det barnen inte lär sig i skolan måste anhöriga se till att de lär sig hemma i stället. Samtidigt har föräldrar och anhöriga olika möjligheter och resurser att hjälpa barnet i tillräcklig utsträckning.

Skolan spelar därför en central roll och måste ta större ansvar för barn som lider av psykisk ohälsa eller har en funktionsnedsättning.

Det behövs förändringar och de måste ske nu:

  • Gör det lättare att få extraresurser till de elever som behöver särskilt stöd. Stödet måste vara behovs- snarare än diagnosstyrt eftersom barn med samma diagnos kan fungera på olika sätt.
  • Rusta upp och integrera elevvården för ett mer jämlikt lärande. Det behövs fler vuxna i skolan, framförallt fler utbildade resurspersoner som tar plats i undervisningen och på skolgårdarna.
  • Lär av de skolor som är NPF-säkrade och de som förstärkt verksamheten med arbetsterapeuter i elevvården som ett komplement till specialpedagoger, skolpsykologer, skolsköterskor och skolläkare.
  • Tillsätt en oberoende person, eller instans, i skolan för barn som har behov av extra stöd och som inte behöver ta ansvar för kronor och ören utan enbart ser till barnens bästa.

Skolan behöver tillsammans med kommuner, myndigheter, föräldrar, elevhälsan och barnhälsovården ta gemensamt ansvar för att hjälpa barn och ungdomar med funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa och erbjuda tillräckligt och kontinuerligt stöd och behandling. Många barn – och i flera fall även anhöriga – lider i tysthet och vågar eller orkar inte höja sin röst.

Grundskolan är i dag nästan vetenskaplig och svår för många barn. Kanske för svår. Samtidigt är det centralt att klara av grundskolan. Det är helt avgörande för personlig utveckling och framtida hälsa. Vi måste därför med gemensamma krafter göra vårt allra bästa för att skapa en skola där barnen trivs och där undervisningen fungerar. Att 5 500 elever inte går till skolan måste ju bero på något?

Josefine Jacobsson, adhd-sjuksköterska och verksamhetschef, Stockholm Kids, Praktikertjänst