IT och heltäckande läromedel är chanslösa mot läraren

Under forntiden förvärvade barn och ungdomar behövliga kunskaper och färdigheter genom att följa, och medverka i de vuxnas sysslor. Med ett modernt uttryck kan sådan undervisning benämnas ”learning by doing”.

IT och heltäckande läromedel är chanslösa mot läraren 1
Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare och tidigare läromedelsförläggare

När större samhällsbildningar tillkom under tidig medeltid uppstod behov av att kunna memorera texter. Det kunde till exempel handla om landskapslagar, krönikor och folkvisor. Lagmannens son fick redan i tidiga år börja öva på lagtexten genom att lyssna till faderns memorerande av den, stycke för stycke. Vid vuxen ålder behärskade sonen hela lagtexten och kunde överta faderns roll som lagman. Kortfattat kan vi säga att sonen skaffade sig kunskap genom att ständigt repetera lagtexten och lära sig den utantill. Här finner vi alltså belägg för talesättet om att ”repetition är kunskapens moder”.

Från 1500-talet och framåt blev boken allt oftare källan till kunskapsinhämtning, såväl individuellt som i grupp och skola. I och med instiftandet av folkskolan år 1842 kom så småningom praktiskt taget alla barn i Sverige att under lärares ledning skaffa sig nya kunskaper via läroböcker.

Under 1950-talet pläderade tongivande fackpedagoger för att undervisningen kunde effektiviseras genom att läraren i undervisningen tillämpade vissa principer och metoder.

Förlagen nappade på detta och övergav utgivning av traditionella läroböcker. Istället satsade förlagen på så kallade heltäckande läromedel, det vill säga material som till eleverna inte enbart förmedlar ämnets innehåll utan även tillhandahåller inlärningsmetodiken. Därmed förminskas förstås lärarens roll i undervisningen.

De heltäckande läromedelspaketen kom snart att även innehålla komponenter i andra medier än det tryckta, till exempel ingick vanligen ljudband och diabilder, men även filmer förekom.

Under 1970-talet hade de heltäckande läromedlen inte sällan ambitionen att styra undervisningen in i minsta detalj. En lärarhandledning kunde ange minut för minut vad lärare och elever skulle göra under lektionen. Anvisningarna kunde lyda ungefär så här: Eleverna tittar under 5 minuter på ett antal diabilder och lyssnar till läraren som högläser ur handledningen. Därefter läser eleverna en anslutande text i grundboken under 20 minuter för att sedan, under lektionens avslutande 15 minuter, arbeta med tillhörande arbetsuppgifter i övningsboken.

Många lärare såg med tiden alltmer kritiskt på läromedlens styrning av undervisningen, och flera namnkunniga pedagoger hävdade att undervisning som baseras på heltäckande läromedel blir mekanisk och tråkig och att möjligheten till individualisering i stort sett uteblir.

Skolradion (SR) hade kommit igång med sändningar redan i slutet av 1920-talet och när televisionen fick sitt genomslag under 1960-talet inledde SR produktion och sändning även av TV-program avsedda att användas i skolans undervisning.

När nu moderna heltäckande läromedel, inklusive TV i form av videoband, ansågs kunna överta en inte oväsentlig del av lärarens arbetsuppgifter ville staten och dåvarande ecklesiastikdepartementet pröva att producera avancerade läromedelspaket och undersöka huruvida sådana kunde överta delar av lärarens uppgifter. I första hand ville man undersöka detta vid gymnasieskolor, högskolor och universitet, där eleverna förmodades vara kapabla att i stor utsträckning bedriva studier på egen hand, utan att lärare fanns på plats.

En omfattande försöksverksamhet, styrd direkt av departementet och statsrådet Ragnar Edenman (S), genomfördes under slutet av 60- och inledningen av 70-talet. Verksamheten gavs namnet Kommittén för television och radio i undervisningen (TRU).

Ett exempel på hur man resonerade inom kommittén: Alla studenter vid samtliga lärosäten i Sverige som läser ett visst ämne vid universitet ska ges tillgång till föreläsningar framförda av Sveriges främsta experter inom fältet. Lärare vid berörda institutioner kan på så sätt delvis ersättas med videobandspelare och stora tv-skärmar.

Försöksverksamheten kostade, räknat i dagens penningvärde, flera hundra miljoner kronor och pågick under fem år. En sammanfattning av de utvärderingar som genomfördes kan nog formuleras ungefär så här: Försöken misslyckades. Varken de stora multimediala läromedelspaketen för gymnasiet eller video-föreläsningarna för högskolor och universitet lyckades inta den roll i undervisningen som kommittén ursprungligen hoppats på. Projektet självdog.

I början av 90-talet inleddes försök med att använda IT i undervisningen och några skolor valde att satsa på inköp av datorer. Den delvis statliga KK-stiftelsen påbörjade samtidigt ett projekt som syftade till att stimulera produktion av multimedia på CD-ROM för användning i skolans undervisning. Stiftelsen tillämpade principen 50/50, det vill säga producenten svarade för 50 % av kostnaderna och stiftelsen bidrog med resterande 50 %. En stor mängd multimedia-program producerades, framför allt av entusiastiska entreprenörer. De etablerade läromedelsproducenterna deltog endast i begränsad utsträckning. Ett fåtal multimedia-program, initierade via KK-stiftelsen, kom till användning i undervisningen, men för de flesta uteblev framgången.

Ett par decennier senare hade tekniken och internet utvecklats avsevärt, och datorer förekom praktiskt taget överallt i samhället. I detta nya läge ville såväl läromedelsproducenter och entreprenörer pröva att producera och marknadsföra digitala läromedel. Danmark var föredömet. Den danska staten gjorde vid den här tiden ungefär som KK-stiftelsen gjort i Sverige på 90-talet. För att stimulera de danska skolorna att köpa digitala läromedel erbjöd den danska staten en subvention om cirka 50 % av kostnaden. Ett danskt företag utmärkte sig. Det var Clio-on-line som snabbt producerade och erbjöd skolorna ett stort antal heltäckande digitala läromedel. Clio lyckades, mycket tack vare den statliga delfinansieringen, mycket väl med försäljningen och många danska skolor började använda heltäckande digitala läromedel.

Svenska förlag såg med stort intresse på utvecklingen i Danmark och hoppades att Sverige skulle välja en liknande väg. En tävlan uppstod i läromedelsbranschen. Nu gällde det att komma först till kvarn. Bonnier inledde med att köpa Clio-on-line och de danska digitala läromedlen fick stå som förebild för en omfattande produktion av digitala läromedel avsedda att användas i svenska skolor. Ytterligare fler svenska förlag ville hänga med in i den digitaliserade skolan. Försäljningen av analoga läromedel gick sämre än någonsin och man hade förhoppningar om att återta marknaden med nya digitala läromedel. Bland de förlag som genomförde omfattande produktioner av digitala läromedel utmärkte sig, förutom Bonnier (Clio), Gleerups, Digilär och NE (Nationalencyklopedin). Senare förvärvades Digilär av förlaget Natur & Kultur.

De heltäckande digitala läromedlen kom i sin utformning att i påfallande hög grad likna de motsvarande analoga läromedlen. Visserligen tillkommer ett antal funktioner som till exempel möjligheten att få en text uppläst, rörliga illustrationer i form av filmer, etcetera. Men i stort sett tillämpas samma pedagogiska upplägg som finns i de traditionella, analoga läromedelspaketen. Försäljningsframgångarna har uteblivit, även denna gång.

Skolans digitalisering har emellertid fortlöpt och snart har varje elev i svensk skola tillgång till ”egen” dator i undervisningen och praktiskt taget alla skolor har uppkoppling till internet samt tillgång till lärplattformar och annan digital utrustning. Även om tekniken ofta krånglar kan vi konstatera att digitaliseringen i stort sett är genomförd i den svenska skolan.

Men vi kan också konstatera att lärarna huvudsakligen valt att planera och genomföra undervisningen enligt egen metod och erfarenhet. Oviljan att låta läromedlen styra undervisningen kvarstår, oavsett om läromedlet är analogt eller digitalt.

Inte heller kan eleverna på egen hand, med hjälp av digitala läromedel, genomföra utbildningar motsvarande de som den lärarledda skolan erbjuder. Detta är egentligen sedan länge belagt.

Även när det kommer till distansundervisning behövs en lärare som leder arbetet. Självgående läromedel finns inte. Redan den gamla analoga distansundervisningen via Hermods och andra brevskolor byggde på en relation mellan lärare och elev. Läraren visade vägen och gav god formativ bedömning via personliga kommentarer till elevernas prestationer.

Läraren kan inte ersättas med teknik eller heltäckande läromedel, oavsett medium.

Läraren är och förblir den centrala och mest behövliga aktören i all skolans undervisning.

Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare, tidigare läromedelsförläggare