Att bevara och digitalisera berättelser från grupper som exempelvis migranter beskrivs ofta som viktigt för demokratin och en inkluderande historieskrivning.
Men vilka som får berätta och hur de kommer till tals behöver problematiseras, visar ny forskning.
Digitaliseringen av kulturarvet är en kärnfråga i såväl svensk som europeisk kulturpolitik, menar Malin Thor Tureby, professor i historia vid Malmö universitet. Det kommer ofta nya direktiv om hur museer och andra minnesinstitutioner ska digitalisera material.
– Det framhålls ofta att digitaliseringen av kulturarvet i grunden handlar om demokrati och mänskliga rättigheter. Alla ska ha samma möjligheter att ta del av och bidra till kulturarvet. Det finns en föreställning om att digitalisering är lika med demokratisering, att digitaliseringen skapar tillgänglighet så att ”alla” kan vara med och bestämma över, bidra till, och använda det på olika sätt, säger Malin Thor Tureby.
Hon menar dock att det är viktigt att kritiskt granska dessa antaganden om digitaliseringens inneboende demokratiska förmågor. Det har också varit utgångspunkten för det europeiska forskningsprojektet DigiCONFLICT, som Malin Thor Tureby lett.
– Vi har snarare utgått ifrån att digitaliseringen måste förstås som en historisk och politisk process som både kan utmana och förstärka rådande och långvariga maktstrukturer i såväl samhället som kulturarvssektorn.
Digitaliseringen inverkar
Forskarna har i flera olika studier i Sverige, Polen och Israel undersökt hur digitaliseringen inverkar på vems arv som ska digitaliseras, men också hur digitaliseringen påverkar vad som förstås som ett kulturarv och hur det ska bevaras och användas.
I sin forskning fokuserar Malin Thor Tureby just på muntlig historia och levnadsberättelser som kulturarv. Vem är det som får berätta, hur, om vad, i vilka sammanhang och under vilka villkor? Vad finns det för problem och möjligheter med insamlingar och digitaliseringen av berättelser?
Malin Thor Tureby. Bild: Malin Palm
I en ny studie om migrantberättelser som digitalt kulturarv har hon tillsammans med Jesper Johansson, Linneuniversitetet, undersökt under vilka villkor en informationskampanj, MIGTalks, omvandlades till en digital kulturarvssamling vid Nordiska museet, en av Sveriges största kulturarvsinstitutioner.
Ursprungligen tog Migrationsverket fram kampanjen 2015 för att främja kunskap om migrationen till Sverige och synliggöra människorna bakom migrationsstatistiken, berättar Malin Thor Tureby.
– Syftet med undersökningen var bland annat att studera olika aktörers, i det här fallet företrädare från Migrationsverket och Nordiska museet samt migranterna själva, perspektiv på, roller och delaktighet i processen som leder fram till att ett kulturarv skapas.
Skapa kulturarv
Ett viktigt resultat är att digitalisering av kulturarvssektorn inte automatiskt gör kulturarvsskapandet demokratiskt. Även om migranternas berättelser inkluderades i kulturarvet, så exkluderades migranterna fortfarande från skapandet av det.
– I intervjuer berättade flera att de inte uppfattade sina levnadsberättelser som digitalt kulturarv eller att de hade förstått innebörden av att deras berättelse införlivades i Nordiska museets arkiv. Flera av dem ställde sig ändå positiva, de kände sig inkluderade i den svenska historien och menade exempelvis att deras framtida ättlingar en dag skulle kunna läsa om att vem i släkten som först kom till Sverige, säger Malin Thor Tureby.
– Men för att vi även ska kunna tala om digitaliseringen som en demokratiseringsprocess, om delaktighet och samskapande, så måste migranter och andra grupper även vara med i diskussionerna om vilkas, hur och varför berättelser ska samlas in, digitaliseras och tillgängliggöras.
