Från slutet av 1930-talet fram till år 1974 fanns i Sverige en statlig läroboksnämnd som förhandsgranskade nyproducerade läromedel.
År 1974 döptes nämnden om till Statens läromedelsnämnd.
Knappt tio år senare, år 1983, avskaffades den. Nämnden var parlamentariskt sammansatt och hade till uppgift att granska läromedlens objektivitet.
Förlagen sände ombrutna korrektur (eller motsvarande) till nämnden för granskning. Gav nämnden ett negativt utlåtande så ändrade förlaget berörda avsnitt i läromedlet på sådant sätt att nämnden vid förnyad granskning kunde godkänna läromedlet. Först därefter lät förlaget trycka läromedlet ifråga. Det fanns inget uttalat förbud mot att mångfaldiga och marknadsföra ett av nämnden icke godkänt läromedel, men enligt en särskild bestämmelse fick skolorna inte inköpa ett sådant läromedel som basläromedel.
Förfarandet ligger snubblande nära det vi numera vanligen benämner censur. Knappast någon vill i dag förespråka ett återinförande av statliga läromedelsgranskning.
I samband med avvecklingen av läromedelsnämnden föreslog regeringen att en ny typ av läromedelsgranskning skulle initieras via Skolöverstyrelsen. Kortfattade yttranden (recensioner) från olika granskare skulle spridas till skolorna och ingå i underlaget för val av läromedel. Redan år 1987 avvecklades emellertid även Statens institut för läromedelsinformation (SIL) och därmed uteblev all fortsatt statlig granskning av läromedel.
Valet av läromedel är i dag fritt och granskningen ska berörda lärare svara för. Friheten att välja läromedel blir dock ofta något av en illusion eftersom de belopp som står till lärarnas förfogade för inköp av läromedel vanligen är mycket knappa.
Vad är det då läraren ska granska eller med andra ord vad är det som avgör om ett läromedel är bra eller dåligt?
Några vanliga kriterier på ett bra läromedel:
Läromedlet ska
- ansluta till den i läroplanen angivna värdegrunden.
- omfatta ämnets centrala innehåll.
- motsvara läroplanens krav på saklighet och objektivitet.
- ha en tydlig struktur och disposition.
- vara anpassat till den berörda elevgruppens ålder och förkunskaper.
- vara välskrivet med ett korrekt och stimulerande språk.
- vara rikligt illustrerat med adekvata och pedagogiska bilder.
- ha en tilltalande och pedagogisk formgivning (layout).
- i möjligaste mån underlätta för individanpassad undervisning.
- inte vara heltäckande i den bemärkelsen att det styr undervisningen.
- inte innehålla övningsböcker som förbrukas.
- ge god valuta för pengarna, det vill säga vara åsatt ett rimligt pris.
Det är en svår och grannlaga uppgift att granska ett läromedel; en uppgift som man inte rimligen kan begära att lärare vid en enskild skola ska kunna genomföra på egen hand. Om läromedlet funnits på marknaden något eller några år kan lärare som använt det ge sina utlåtanden och omdömen, men om läromedlet är helt nytt måste intresserade lärare sätta sin tillit till egen granskning.
Under en period kring millennieskiftet gjorde läraren och litteraturvetaren Göran Hägg årligen omfattande, tematiskt upplagda och jämförande granskningar av läromedel avsedda att användas i grundskolan eller gymnasiet. Granskningarna resulterade i stora samlade recensioner, som publicerades i tidningen Aftonbladet. En sådan tematisk recension kunde omfatta ett par sidor i tidningen. Till exempel handlade Häggs artikel vid något tillfälle om läromedel i engelska för gymnasiet, och läromedel från ett antal förlag synades, kommenterades och jämfördes ur ett flertal aspekter. Artiklarna fann en stor läsekrets, mycket tack vare Häggs träffsäkra och skickligt formulerade kritik, såväl positiv som negativ sådan.
Göran Häggs recensioner vidgade och vitaliserade läromedelsdebatten. Inte sällan avstod lärare från att köpa läromedel som fått negativ kritik av Göran Hägg, och förlagen skyndade sig att åtgärda brister som Göran Hägg pekat på. Förlag vars läromedel fått goda vitsord av Hägg publicerade gärna citat ur den berörda recensionen i sina annonser och kataloger.
Även om Göran Häggs recensioner kunde framstå som subjektiva och ”orättvisa”, inte minst bland förläggare och författare, så hade de det goda med sig att läromedel diskuterades i en omfattning och på en nivå som inte förekommit tidigare.
Det blev dessvärre ingen fortsättning på läromedelsrecenserandet när Göran Hägg upphörde med sina artiklar i Aftonbladet och under det senaste decenniet har mig veterligen inte en enda läromedelsrecension publicerats i någon tidning eller tidskrift, varken analogt eller digitalt.
Önskvärt vore att skolans läromedel granskades och diskuterades i betydligt större omfattning än vad som sker i dag. En sådan diskussion skulle kunna lyfta frågan om läromedel till en nivå den förtjänar – till fromma för lärare och elever, men även för läromedelsproducenterna.
Ett förslag, som diskuterats inom den pågående statliga läromedelsutredningen, är att lärarnas ämnesföreningar skulle uppmuntras att granska och recensera läromedel inom sina respektive områden.
Under alla förhållanden behövs en mer inträngande och samlad diskussion kring läromedlens innehåll och utformning samt användningen av dem i skolans undervisning.
Av: Rolf Ekelund