Sverige har världens kanske mest påkostade skola. Trots detta är skolresultaten otillräckliga.
Hur kan det komma sig?
De skolreformer som genomförts under de två senaste decennierna har inneburit att lärarnas möjligheter till självständig yrkesutövning successivt beskurits.
Makten över undervisningen och lektionernas utformning har i allt väsentligt flyttats från lärarna till de av staten utfärdade styrdokumenten och då främst läroplanen, Lgr 11.
Tidigare var läraren fri att planera skolarbetet på eget sätt. Detaljerade och precisa kunskapskrav med tillhörande bedömningar fanns inte, och skolans resultat var goda.
Det är de tvingande kunskapskraven med sina tillhörande bedömningar som i dag fördärvar skolans undervisning och gör den mekanisk. Eleverna fokuserar på bedömning och betyg istället för lärande och kunskap.
Bakgrunden till utformandet av de styrmedel som i dag praktiseras i svensk grundskola står att finna i den amerikanska så kallade utbildningsteknologin från 1960-talet. Den då tongivande fackpedagogen Benjamin Bloom ville med sin taxonomi ”programmera” undervisningen. Genom att för varje skolämne beskriva undervisningens huvudmål och därefter bryta ner dessa i sina minsta beståndsdelar (delmål), gav man lärare och elever en snitslad bana att följa, steg för steg, från start till mål. Allt skulle förstås utprövas och betygsättas.
De reformer gällande skolans inre arbete som genomförts under de två senaste decennierna, och om vilka det i stort sett rått politisk koncensus kring, bär prägel av den gamla, förlegade utbildningsteknologin.
Undervisningen i dagens grundskola styrs alltså i detalj av staten via styrdokumenten. Lärarna har att följa givna bruksanvisningar, till punkt och pricka. Utrymme för lärarnas och elevernas egna initiativ finns knappast.
De gällande kunskapskraven med anslutande bedömningar har också medfört att undervisningen i dagens skola blivit fragmentarisk. En konsekvens av detta är att eleverna har svårt att överblicka och förstå helheter och sammanhang. Eleverna fokuserar istället på de kunskapskrav som för stunden är aktuella och den betygsättning som ständigt pågår. Kreativitet och bildning ryms numera sällan i grundskolans undervisning.
Till detta kommer att skolorna överlag har mycket bristfälliga bestånd av läromedel. Eleverna har praktiskt taget aldrig tillgång till egna läroböcker. I skolans läromedeförråd förvaras klassuppsättningar av frekvent använda läromedel. Förrådens läroböcker är ofta föråldrade och eleverna får använda dem endast under lektionstid och möjligen över natten för att göra en läxa, men därefter återgår böckerna till förrådet.
Självklart borde alla elever i svensk skola ha ständig tillgång till aktuella och fullgoda läromedel i samtliga förekommande ämnen. För att åstadkomma detta krävs en fördubbling av kommunernas årliga inköp av läromedel. Kommunernas samlade inköp av förlagsproducerade läromedel till förskoleklassen och grundskolan belöper sig i dag till cirka 800 miljoner kronor. Kommunernas ekonomier är för närvarande pressade och utrymmet för tillkommande kostnader är mycket begränsat eller obefintligt.
Ett öronmärkt statligt läromedelsbidrag om 800 miljoner kronor skulle resultera i en fördubbling av skolornas inköp av läromedel och därmed möjliggöra att alla skolans elever finge tillgång till egna läromedel i alla ämnen. Kostnaden motsvarar cirka åtta promille av den så kallade skolpengen.
De former för skolarbete som nu tillämpas i Sveriges grundskolor medför att elever inte sällan drabbas av stress och ångest, och många mister lusten att lära. Så här kan vi inte ha det i svensk grundskola.
Av: Rolf Ekelund
Förslag till läromedelsbudget finns här: https://it-pedagogen.se/fordubbla-laromedelsinkopen-och-gor-tillgangen-likvardig