Samtal om undervisning i naturvetenskap kan leda till professionell utveckling.
Men det kräver att samtalen karaktäriseras av både ett komplext innehåll och en hög grad av interaktion.
Marlene Sjöberg
Det visar en avhandling vid Göteborgs universitet som undersökt vad som händer när lärare respektive lärarstudenter ges möjlighet att delta i strukturerade samtal om sin egen undervisning i naturvetenskap.
I diskussionen om lärares professionsutveckling finns ett grundantagande att om lärare bara får möjlighet att sitta ner och prata om sin undervisning så leder det till en utveckling.
– Men enligt min egen erfarenhet som grundskollärare är det inte så enkelt. Det väckte min nyfikenhet att analysera vad som händer i lärares samtal om undervisning i naturvetenskap och vilka möjligheter till utveckling som de erbjuder, säger avhandlingens författare Marlene Sjöberg.
Marlene Sjöberg har dels följt ett ämneslärarlag i NO på en högstadieskola, och dels en grupp lärarstudenter som har gått en kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) med inriktning mot naturvetenskap. Båda grupperna gavs tid att tala om egna erfarenheter. Samtalen fokuserade på innehållet i undervisningen och vad de ville eleverna skulle lära sig om naturvetenskap.
Resultatet visar att samtalen om undervisning skapar möjligheter till ämnesdidaktisk utveckling för både individer och kollegiet som helhet. Samtidigt varierar möjligheterna med samtalets karaktär. Marlene Sjöberg urskiljer fyra olika samtalskaraktärer utifrån dimensionerna individuellt–gemensamt samtal och instrumentellt–komplext ämnesdidaktiskt innehåll. Till exempel kan en individ uttrycka sig komplext om innehållet utifrån sin egen erfarenhet utan att övriga i gruppen hakar in. Det kan vara meningsfullt för individerna, men det är inte tillräckligt för att det ska ske en gemensam utveckling av lärarkollegiet som sådant. Eller så kan alla i gruppen engagera sig i samtalet, men endast tala om en aspekt av undervisningen vilket gör att diskussionen blir instrumentell och mindre utvecklande.
– Jag visar på de möjligheter till både individuellt och gemensamt lärande som finns i lärares samtal om undervisning i naturvetenskap. Men man kan inte ta för givet att samtalen kännetecknas av samtidighet i ett komplext ämnesdidaktiskt innehåll och en djup interaktion mellan deltagarna vilket är en förutsättning för ett gemensamt lärande. Även om det förkom i båda grupperna, var det inte det som karaktäriserade samtalen i sin helhet.
