Skolan har tappat fotfästet

För hundra år sedan implementerades en ny läroplan för Sveriges skolor: Undervisningsplan för rikets folkskolor, 1919.

Det övergripande målet för ämnet modersmålet (svenska) bestod av en enda väl utmejslad mening.

Den anslutande kursplanen för klass (åk) 7 ryms på drygt en halv boksida.

Fem läroplaner och hundra år senare kan vi konstatera att det övergripande målet för ämnet svenska är ungefär detsamma som det var 1919. Naturligtvis har språket utvecklats och formerna för språkets tillämpningar och uttryck förändrats, men de grundläggande kunskaperna och färdigheterna är desamma.

Vad har då tillförts under de hundra åren? Jo, i allt väsentligt två saker:

  • Läroplanerna tenderar att i allt högre grad styra undervisningen och lärarens arbetsmetoder på detaljnivå.
  • En enorm kontrollapparat har införts med detaljerade kunskapskrav, matriser, betygskriterier, nationella prov etc.

Docenten Anna W Gustafsson vid Lunds universitet säger så här om skolans nuvarande bedömningspraktiker: ”Det finns inte en timme i dagens högstadium och gymnasium som barnen inte är medvetna om att de är under bedömning, att allt räknas, varje steg, varje text, varje ord.”

Det här är förstås inte det vi tänkt oss. Vi vill inte fostra konkurrerande ögontjänare som i första hand fokuserar på bedömning och betyg istället för lärande och personlighetsutveckling.

Det är dags att backa bandet och analysera hur det kan ha blivit så här, alla goda ambitioner till trots. Och framför allt är det dags att sätta ett definitivt stopp för den trubbiga och fyrkantiga björklundska skolpolitik som fortfarande är förhärskande i vårt land.

Var finns visionerna? Många väntar ivrigt på en Ellen Keys efterträdare.

Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare