Det sämsta som hänt svensk skola de senaste hundra åren är införandet av kunskapskrav (fr o m läsåret 22/23: betygskriterier) med åtföljande riktlinjer för bedömning av elevernas prestationer.
Inte nog med att undervisningen fragmentiseras och att sammanhang och helheter går förlorade, kunskapskraven fostrar också barnen och ungdomarna att ideligen anpassa sig till förutbestämda normer för bedömning.
För några decennier sedan var det läroboken som styrde undervisningen.
Många lärare kom att ogilla denna styrning och upphörde därför med att strikt använda konventionella läromedel. I stället gjorde lärarna egna läromedel, som under senare år kompletterats med fria lärresurser på internet.
Med anledning av att reguljära läromedel allt oftare uteblev i undervisningen uppstod ett vakuum mellan läroplanen och lärarna. En tydlig koppling mellan styrdokumenten och undervisningen saknades, menade skolpolitiker och skolmyndigheter. Man ställde bland annat följande frågor: Hur tolkas kursplanerna ute i skolorna? Kan vi vara säkra på att alla lärare verkligen följer läroplanen? Blir eleverna runt om i Sverige rättvist bedömda och enligt samma kriterier? Är den svenska skolan likvärdig?
Några givna svar på dessa frågor fanns inte och allt fler började tala om att den svenska skolan var en flumskola. Den dåvarande skolministern Jan Björklund förespråkade återgång till katederundervisning och införande av betyg i tidigare årskurser. All kunskap är mätbar, hävdade man. Genom att i detalj beskriva vad eleverna ska lära sig i skolan och samtidigt instruera lärarna om former för kontroll av elevernas kunskapsbehållning skulle problemet lösas.
Mot denna bakgrund infördes de så kallade kunskapskraven och även anvisningar för bedömning av elevernas prestationer. Systemet fullbordades i och med att nationella prov blev normgivande för betygsättningen.
I realiteten innebar denna reformering av skolans undervisning att politikerna och skolmyndigheterna flyttade såväl skolpolitiken som pedagogiken mer än femtio år bakåt i tiden. Den amerikanska så kallade undervisningsteknologin från 50-talet, med pedagoger som Skinner och Bloom i spetsen, anammades och på kort tid avvecklades de kreativa och elevaktiva inslag som funnits i svensk skolutveckling alltsedan införandet av grundskolan på 60-talet och framför allt under 1980-talet.
Införandet av kunskapskraven (betygskriterierna) har resulterat i att en stor del av eleverna förlorat studiemotivationen. Den genom kunskapskraven styrda undervisningen medför att eleverna upplever skolarbetet som mekaniskt, fragmentiserat, fantasilöst och tråkigt. Stress och stök, men också passivitet, infinner sig bland eleverna och lärarna ställs därigenom inför alltmer svårhanterliga situationer i klassrummen. Det blir med andra ord svårare för läraren att genomföra en meningsfull undervisning.
När graden av motivation hos eleverna faller så minskar förstås kunskapsbehållningen och skolresultaten försämras över lag. Lärarna tvingas följa givna bruksanvisningar och vantrivs i tvångströjan. Sverige har begåvats med en tråkig och ineffektiv skola som inte förmår att inspirera vare sig elever eller lärare.
Sveriges genom tiderna kanske mest framstående pedagog respektive sakkunnig inom området bedömning av elevers prestationer, nämligen pedagogen och författaren Ellen Key respektive betygsexperten och lektorn Frits Wigforss, skulle med all sannolikhet instämma i ovanstående kritiska beskrivning av tillståndet i svensk skola år 2022. De båda skolprofilernas vetenskapliga skrifter, liksom deras återgivande av beprövad erfarenhet, kan sägas vittna därom.
I flera avseenden framstod skolarbetet som mer givande för eleverna när undervisningen i huvudsak följde en bestämd lärobok. Läraren valde vilka avsnitt som skulle läsas, hur arbetsuppgifter skulle utföras samt hur elevernas prestationer skulle bedömas. Klassen kunde närsomhelst lämna boken för en kortare eller längre period till förmån för fördjupnings- och projektarbeten enligt lärarens och elevernas egna val. Lärande och bildning kunde sättas i centrum på ett betydligt bättre sätt än vad som i dag är möjligt, och motivationen var ofta på topp bland såväl lärare som elever. Lgr 80 och undervisningen i svensk grundskola under 1980-talet framstår som föredömlig.
Rimligen bör läraren vara den som är bäst skickad att dirigera undervisningen, men i valet mellan att låta antingen läromedlen eller kunskapskraven (betygskriterierna) ta kommandot framstår läromedlet som klar vinnare. Läromedlet är tillåtande; det är inte kunskapskraven.
Oavsett benämning bör kunskapskraven (betygskriterierna) avskaffas med det snaraste och skolorna samtidigt ges möjlighet att redan till nästa läsår öka inköpen av läromedel med åtminstone 100 procent, vilket skulle innebära att Sverige hamnar på ungefär samma nivå som Finland.
Alla elever i svensk skola ska självklart ha tillgång till kvalitetssäkrade läromedel, såväl digitala som analoga, i samtliga skolans ämnen.
Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare, f d läromedelsförläggare och tidigare ordförande i branschorganisationen Föreningen Svenska Läromedel (FSL)
