Föräldrar och lärare beskrivs ofta ha en nyckelroll för att hjälpa barn som är utsatta för mobbning.
Men ny forskning från Göteborgs universitet visar att mobbade barn har en betydligt sämre relation till både föräldrar och lärare – något som bidrar till att de inte berättar om mobbningen och inte heller får den hjälp de behöver.
Ylva Bjereld, doktorand i socialt arbete, Göteborgs universitet.
− Resultatet av studien ger en möjlig förklaring till det mörkertal som finns och varför det är så många som aldrig berättar att de är mobbade, säger Ylva Bjereld, doktorand vid institutionen för socialt arbete.
Tillsammans med forskarna Kristian Daneback och Max Petzold har hon jämfört mobbade och icke-mobbade barns uppfattning om relationen till föräldrar och lärare. Närmare 7 000 barn i Sverige i åldrarna 11, 13 och 15 ingick i studien. Nästan 18 procent uppgav att de hade mobbats de senaste månaderna. Högst var siffran bland 13-åringarna där drygt 21 procent blivit mobbade.
Till skillnad från de icke-mobbade barnen uppgav de mobbade att de hade svårt att prata med sina föräldrar om jobbiga saker och att ingen i familjen lyssnade på vad de sa. De mobbade barnen hade också betydligt lägre förtroende för sin lärare. Värst var situationen för de som utsattes ofta och för nätmobbning, där oddsen att ha en dålig relation till sin lärare var tre gånger så hög jämfört med icke-mobbade barn.
− Barn som är mobbade uppmanas från både skolpersonal och informationssajter på nätet att berätta för en vuxen som en förutsättning för att mobbningen ska upphöra. När vuxenrelationen är dålig blir detta väldigt svårt. Att vuxenvärlden förblir omedveten om problemet gör att ansvaret för att se till att mobbningen upphör läggs på barnet, säger Ylva Bjereld.
Tidigare forskning visar att mellan 20–50 procent av barn som är mobbade aldrig berättar om sin situation för någon. Skam, skuld eller att inte vilja belasta andra med sina besvär uppges många gånger vara orsaker till att mobbade barn inte berättar.
− Resultatet av den här studien pekar på att det finns ytterligare orsaker till varför barn inte berättar. Det handlar om en misstro mot att vuxna kan eller vill hjälpa dem, säger Ylva Bjereld.
I hennes tidigare studier om mobbning har det också framkommit att det inte räcker att berätta för en vuxen om mobbningen vid ett tillfälle. Snarare handlar det om att fortsätta att berätta för att åstadkomma en förändring.
− För att våga fortsätta berätta krävs att den som är utsatt upplever att den blir hjälpt av att berätta redan första gången, antingen praktiskt eller känslomässigt, säger Ylva Bjereld.
Insatserna mot mobbning som finns idag fokuserar till stora delar på de barn där mobbningen redan är känd av de vuxna. För att hjälpa den stora dolda gruppen mobbade barn krävs istället andra lösningar.
− Det behöver skapas andra arenor där barn ges möjlighet att berätta. Det skulle kunna handla om att göra lärare, skolkuratorer och andra vuxna mer tillgängliga för samtal om mobbning. Det krävs mer forskning inom området för att veta hur sådana insatser bör se ut, säger Ylva Bjereld.
