Vad händer när ett nationellt kompetensutvecklingsprogram som Matematiklyftet landar i verkligheten, när tusentals lärare och skolor ska anpassa sig till en centralt styrd utbildningsinsats?
Som tidigare aktiv lärare i matematik och NO i grundskolan har Veronica Sülau själv deltagit i en rad olika fortbildningsprogram.
Veronica Sülau. Foto: Emelie Asplund
Men det var först när hon utbildade sig till speciallärare och fick tillfälle att arbeta operativt med kompetensutveckling som hon insåg hur komplex fortbildning är – både vad gäller organisering och genomförande, men även i rollen som mottagare.
I höstas disputerade hon med en avhandling som undersökt vad som hände när Matematiklyftet genomfördes i fyra skolor med samma huvudman, och med totalt 40 matematiklärare.
Avhandlingen utsågs nyligen till favorit av Skolportens lärarpanel.
– Hela 76 procent av Sveriges matematiklärare har deltagit i Matematiklyftet.
Jag ville undersöka hur det blir när en så styrd fortbildning möter den lokala verksamheten, säger Veronica Sülau i en intervju med Skolportens forskningsmagasin.
Hennes resultat visar hur lärarna försöker anpassa sig efter Matematiklyftets struktur och upplägg, men att de ibland väljer bort uppgifter som de inte upplever som relevanta eller meningsfulla.
– Även om lärarna hade väl underbyggda argument för ändringarna så var de ändå oroliga för att ”göra fel” eller ”fuska”, säger hon.
”Spännande avhandling med hög igenkänning för lärare som genomgått fortbildningsinsatser. Veronica Sülau har identifierat kritiska aspekter kring hur insatser genomförs. Hon påvisar lärarnas professionalitet; deltagarna kan själva utforma strukturer och knyta an till egna erfarenheter och kunskaper, och de klarar utvecklingsarbetet lika bra utan handledare – förutsatt att relevanta verktyg ges”, skriver Lärarpanelen i sin motivering.
