När klassrummet blev digitalt löstes många av de traditionella ramarna för undervisningen upp.
”Plötsligt befann sig rektorer och lärare mitt i den mest svårnavigerade tidpunkten i sina yrkesliv”, säger Ola Holmström, författare till en ny rapport om skolans digitala omställning under pandemivåren 2020.
Den 11 mars 2020 deklarerade WHO att covid-19 var en pandemi. En knapp vecka senare var budskapet från statsminister Stefan Löfven och utbildningsminister Anna Ekström att gymnasieskolor, högskolor och universitet rekommenderades att helt ställa om till digital undervisning.
Ola Holmström, utredare vid Malmö universitet, påbörjade i april samma vår ett arbete med att samla in berättelser från skolpersonal som befann sig mitt i den digitala omställningen.
– Tidigare forskning visar att det är viktigt att dokumentera människors erfarenheter under pågående kriser. Annars riskerar upplevelserna i stunden att glömmas bort. Tillbakablickande reflektioner görs ofta med facit i hand, säger han.
Han har nu sammanställt nära 100 berättelser från vårterminen 2020. Av de medverkande, främst lärare och annan personal i grund- och gymnasieskola, har 37 djupintervjuats.
– Gymnasieskolan ställde om på ett närmast explosionsartat sätt. Till en början handlade mycket om de tekniska lösningarna. Med tiden kom de pedagogiska frågorna kring undervisning i ett digitalt klassrum att stå mer i fokus.
Grundskolan upplevde en annan situation under våren. Utgångspunkten var att undervisningen fortsatt skulle bedrivas på plats och elever och personal förväntades vara i skolan om de var symptomfria. På många skolor sköt istället sjukfrånvaron i höjden.
– De ordinarie rutinerna för frånvarohantering var oftast inte tillämpbara eller tillräckliga. Inte minst väcktes frågor om hur eleverna som missade en mer betydande del av undervisningen skulle ges möjlighet att följa skolarbetet, säger Ola Holmström.
Skolplikt i ett nytt ljus
Ett självklart begrepp som skolplikt blev plötsligt satt i ett helt nytt ljus. En rektor på en grundskola berättar:
”Det är jättesvårt att säga till en vårdnadshavare som kanske är ensamstående och väldigt orolig för det här, som inte har något nätverk runt sig och som valt att ha sitt barn hemma, att du är skyldig att ha barnet i skolan.”
Hur ett schema ska följas och vad det innebär att ta rast är exempel på andra frågor som har aktualiserats när undervisningens ramar inte längre varit givna, enligt Ola Holmström.
– Vissa har sett det som viktigt att bibehålla strukturer och rutiner så långt som möjligt. För andra har det inneburit stora praktiska svårigheter att följa schema, till exempel inom gymnasieprogram med många praktiska ämnen och moment som är svåra att genomföra online. Spännvidden i berättelserna är stor men klart är att många har upplevt stora utmaningar i sin yrkesroll under den här perioden, säger han.
Flera lärare lyfter positiva lärdomar och framtida möjligheter till mer flexibel undervisning och kommunikation med elever och föräldrar. Samtidigt betonar många att skolan fortsatt befinner sig i en intensiv och oviss tid där det handlar om att få det mest grundläggande att fungera. Ola Holmström hoppas att rapporten med berättelserna kan inspirera till vidare forskning och öka förståelsen för pandemins påverkan på svensk skola.
– Skolans betydelse som samhällsinstitution för våra barn och unga har blivit ännu tydligare under pandemin. Likaså hur viktigt läraryrket är och det stora engagemang som finns bland lärare och annan skolpersonal. Förhoppningsvis kan den insikten leva kvar även när krisen är över.
