Lärare som säger sig gilla användning av digitala verktyg i undervisningen förefaller att bli allt färre.
Datorer krånglar, de distraherar, de lockar eleverna in på farliga vägar, de fylls av opålitlig information, de används till annat än vad de är avsedda för, de står i vägen för barnens läsinlärning, de försvårar förståelsen, de skadar elevernas hälsa, de tar tid från idrott och rörelse, etcetera, etcetera.
Rolf Ekelund
Kanske uppfattas datorerna som konkurrenter till lärarna och därmed till skolan. Den åsikten framfördes om videobandspelaren när den först kom till skolan och högskolan för drygt femtio år sedan. Fysiska möten och föreläsningar skulle ersättas med TV-inspelningar, trodde man.
På 1960-talet ville dåvarande ecklesiastikministern Ragnar Edenman pröva om cirka en tredjedel av lärarna vid gymnasieskolorna skulle kunna ersättas med TV-skärmar och videobandspelare. Åtskilliga miljoner kronor spenderades på projektet, som gick under beteckningen TRU (Tv och Radio i Utbildningen). Organisationen styrdes direkt från departementet och pågick, inklusive försöksverksamhet vid ett antal skolor, universitet och högskolor, under ett flertal år. TRU inrättade en egen produktionsanläggning i Stocksund, men även SR och SVT medverkade; fackpedagoger anlitades för utprövning och utvärdering. Digra rapporter producerades och distribuerades till alla berörda.
Trots stora ansträngningar blev TRU-projektet ett misslyckande såtillvida att inga av projektets intentioner kom att implementeras i skolornas verksamheter och någon besparing motsvarande en minskning med en tredjedel av antalet gymnasielärarna kom, som bekant, inte till stånd.
Liknande tankar har funnits även i senare projekt där staten varit inblandad, till exempel det som KK-stiftelsen drev kring digital multimedia i skolan ett par decennier senare. Även denna verksamhet misslyckades i så måtto att ytterst få av de digitala projekt som stiftelsen finansierade kom till någon mer omfattande användning ute i skolorna.
Märkligt nog har ingen inträngande forskning bedrivits inom detta fält. Produkterna och intentionerna var måhända inte så undermåliga vad gäller innehåll och utförande som utfallen möjligen skulle kunna sägas vittna om. Kanske var det helt enkelt så att produkterna inte hade anpassats till skolans verklighet och att lärarna var illa, eller inte alls, förberedda.
Möjligen kan motståndet mot nya medier i skolan liknas vid det motstånd som arbetarna demonstrerade när maskiner först kom till fabrikerna, omkring förra sekelskiftet. Således en rädsla för det nya och okända: ”Ska de ta jobben ifrån oss?”
Den digitalisering av skolan som nu pågått i mer än två decennier har av många kritiserats för att i alltför hög grad vara teknikdriven. Läromedelsföretagen har emellertid investerat hundratals miljoner kronor i digitala läromedel, men skolorna tvekar. Däremot använder många lärare så kallade fria digitala läroresurser flitigt och med framgång, inte minst gäller detta korta filmer på YouTube. Men dessa visas då ofta på storskärm för helklass, liknande forna tiders skolfilm.
Under senare tid har den negativa hållningen till skolans digitalisering ökat och även nått in i maktens korridorer. När regeringen nyligen presenterade kommande satsningar på skolan talade man uttryckligen om läromedel som fysiska läroböcker. Till sådana är man villig att anslå avsevärda belopp. Inte ett ord om digitala läromedel.
Läromedelsutredningen, som släppte sitt betänkande (SOU 2021:70) för drygt ett år sedan, knäsatte en fientlig hållning gentemot digitala läromedel. I den skolpolitiska debatten har utredningens negativa hållning till digitala läromedel fått kraftfullt bistånd av intresseorganisationen Läromedelsförfattarna. De traditionella läroboksförlagen ser förstås ökande försäljningsupplagor framför sig och gnuggar händerna. Redan iögonfallande stora vinster kan nu bli ännu större; snart är kanske läroboksutgivning Sveriges mest lönsamma industri. Och Läromedelsförfattarna får sin beskärda del: Tryckta böcker innebär betydligt större arvoden till författarna än vad digitala läromedel ger, och läroböckerna genererar även ökade intäkter till förbundet Läromedelsförfattarna i form av kopieringsersättning.
Samhället i övrigt använder numera datorer och digitala hjälpmedel inom praktiskt taget alla områden, men skolan ges uppenbarligen inte tillräckligt goda förutsättningar för att kunna implementera digitaliseringen på ett framgångsrikt sätt.
Man kan undra hur det ska gå för ett Sverige som låter skolan stanna i en sedan tjugo år svunnen tid?
Av Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare, före detta läromedelsförläggare, tidigare ordförande i branschorganisationen Föreningen Svenska Läromedel (FSL)
