[Krönika] Forskare, lärare och ledningsrepresentanter från Högskolan Väst skriver regelbundet krönikor i tidningarna TTELA och Bohusläningen.
Den här gången är det Kristina Areskoug Josefsson, professor i arbetsintegrerat lärande, som lyfter vikten av att framtidens flexibla utbildningar tas fram i samverkan.
Flexibel utbildning! Ja, så bra! minns jag att jag tänkte första gången jag hörde talas om begreppet. Att kunna välja så att utbildningen passar mitt liv och mina förväntningar och förutsättningar.
Och det är kanske så vi ser på flexibel utbildning, ur ett individuellt perspektiv. Men om en utbildning ska vara hållbar, välfungerande och möta arbetslivets behov behöver flexibel utbildning ses på mer än från ett individuellt perspektiv.
För att lyckas med att både möta samhällsutmaningar och skapa innovationer för framtiden behöver högskolor, arbetsliv och samhället samarbeta mer. Det krävs en kontinuerlig samverkan mellan utbildningar och praktiskt arbetsliv. Att skapa den samverkan är ett av målen med arbetsintegrerat lärande, vilket Högskolan Väst arbetat med länge.
Redan idag sker mycket samverkan för att se till att kunskapsbehoven i utbildningarna stämmer överens med vad arbetslivet behöver. Men det behövs även samverkan kring själva strukturen på utbildningar, för att få fungerande och hållbar kompetensutveckling i samhället.
Högskoleutbildning är ett fält i ständig förändring. En del av förändringen har varit att gå från traditionell campusbaserad utbildning med digitalt stöd till mer flexibel utbildning. Med flexibel utbildning menas flexibilitet från flera olika perspektiv såsom tid, plats, omfång, progression, samarbete, kunskapsbedömning, formella krav och innehåll.
Flexibel utbildning kan stärka det arbetsintegrerade lärandet och ge oss bättre möjligheter att tackla samhällsutmaningarna, skriver Kristina Areskoug Josefsson
Flexibilitet i utbildning är viktigt inte minst för att det blir möjligt för fler personer att kunna studera, och för att kunna kombinera studier med arbete. Däremot behövs en stabiliserande struktur runt flexibiliteten för att den ska fungera. Exempelvis gäller det frågor som i vilken grad förkunskapskrav, examinationer, undervisning som sker ute på arbetsplatser och undervisningsupplägg kan vara flexibla och samtidigt fungera för de som finns i systemet?
På samma sätt som det krävs planering för att studenten ska kunna kombinera studier med sitt arbetsliv eller vardagsliv, krävs planering från arbetsgivares och lärosätets sida för att utbildningarna ska fungera. Flexibilitet i en del påverkar alltid näste aktör i systemet, vilket gör att det krävs framförhållning, strategier och en samskapade flexibilitet i utbildning i stället för att se flexibel utbildning som ett individuellt förhållningssätt.
Jag är övertygad om att framtidens utbildningar kommer att innehålla en stor mängd flexibilitet. Både framtidens studenter och arbetsliv kommer att kräva det. Flexibel utbildning kan dessutom stärka det arbetsintegrerade lärandet och ge oss bättre möjligheter att tackla samhällsutmaningarna.
Det som däremot också krävs för att lyckas är att valet och nivån av flexibilitet – alltså själva ”huret” – kontinuerligt och strategiskt arbetas fram tillsammans mellan de aktörer som är involverade. Så kan vi fortsätta att utveckla högre utbildning och få flexibel utbildning att fungera för alla.
Risken är annars att flexibel utbildning bara bygger på individuella önskemål och blir ett i raden av trendord inom utbildning. Det behövs ett systematiskt och strategiskt utvecklingsarbete inom flexibel utbildning, där målet är att skapa bättre möjligheter till kunskapsutveckling och ett livslångt lärande för fler.
Kristina Areskoug Josefsson
Professor i arbetsintegrerat lärande
Högskolan Väst
