Många i skolans värld hade hoppats på att den statliga läromedelsutredningen i sitt betänkande skulle lämna kraftfulla förslag till förbättringar vad gäller elevernas tillgång till kvalitetssäkrade och aktuella läromedel i svensk skola.
Nu har förslagen överlämnats till regeringen och vi tvingas konstatera att det drygt 450 sidor omfattande dokumentet knappast infriar de förväntningar som funnits. Utredningen är grundligt genomförd och betänkandet motsvarar med råge alla de krav på formalia och språk som kan ställas på ett sådant. Men om innehållet kan sägas att ”det bidde inte ens en tumme”.
Visserligen föreslås att elevernas rätt till läromedel ska säkras i skollagen, men förslagen är knappast skarpa. Många rektorer och skolchefer skulle förmodligen hävda att tillgången till läromedel vid deras skolor redan nu motsvarar de föreslagna kraven.
Att en lärobok i skolans förråd är mer än tio år gammal är uppenbarligen inget problem under förutsättning att den följer läro- och kursplanen och är fri från sakfel. Är det överhuvud taget möjligt att en tio år gammal lärobok står i överensstämmelse med styrdokumenten?
Nej, det är inte rimligt att tro att en tio år gammal bok motsvarar de krav på aktualitet som i dag kan ställas på skolans undervisning. Oavsett vilket ämne det gäller. Dessutom ska man vara helt klar över att språket ständigt utvecklas och förändras. En tio år gammal text underlättar under inga förhållanden elevernas förmåga till läsförståelse.
Vad än värre är: utredningen lämnar inga som helst förslag till finansiering av en ökad användning av läromedel i skolan. Den frågan ska framtida utredningar besvara, menar man. Inga riktade statliga läromedelspengar till kommunerna föreslås. Att kommunerna snällt skulle öka läromedelsinköpen utan att på något sätt kompenseras kan man ju hysa fromma förhoppningar om. Men det är knappast en realistisk förväntan.
De läromedelsföretag som satsat stort på produktion av heltäckande digitala läromedel har anledning att deppa. Det står helt klart att utredningen förespråkar analoga läromedel, det vill säga läroböcker. Digitala läromedel förvisas kanske inte till skamvrån, men näst intill. Redan betänkandes titel skvallrar om att det är läroböcker som förordas: Läromedelsutredningen – böckernas betydelse och elevernas tillgång till kunskap (se bild).
Utredningen föreslår att en läromedelsnämnd under Skolverkets generaldirektörs ledning ska inrättas. Blotta ordet förskräcker. Har man redan glömt alla de tokigheter som den tidigare läromedelsnämnden kunde hitta på? Den gamla läromedelsnämnden kan beskrivas som en parlamentariskt sammansatt instans för lärobokscensur. Dessutom förhandscensur; det var korrektur man granskade och förlagen rättade praktiskt taget alltid texterna i enlighet med nämndens anvisningar. Ett annat namn hade skonat oss från associationer till statligt överförmynderi.
Den nya läromedelsnämnden ska bland annat ha till uppgift att formulera kvalitetskriterier för läromedel. De flesta som sysslat med sådana frågor önskar nog nämnden lycka till, dock med tillägget att uppgiften är i det närmaste omöjlig.
Läromedelsnämnden ska också fördela ekonomiskt stöd till viss läromedelsproduktion. Det handlar om 25 miljoner kronor per år. Summan motsvarar någon enstaka procent av värdet på skolornas årliga läromedelsinköp. Pengarna ska enligt utredaren räcka till produktion av såväl kvalitativt föredömliga läromedel som till läromedel i smala ämnen och även till läromedel riktade till små målgrupper, det vill säga sådan produktion som de kommersiella läromedelsföretagen anser vara olönsam. Beloppet bör åtminstone tredubblas om man vill att något av nämnvärd betydelse ska uträttas.
Nej, det är inga stora förbättringar som ryms i läromedelsutredningens förslag. Vi som hade hoppats att utredningen skulle visa vägen till en likvärdig och ständig tillgång till kvalitativa och aktuella läromedel för alla Sveriges elever har anledning att känna oss besvikna.
Ett statligt riktat bidrag på åtminstone en miljard kronor per läsår till kommunerna för läromedelsinköp hade varit behövligt, för att inte säga nödvändigt.
Det kommer att dröja länge innan eleverna i svensk skola får fullgod tillgång till behövliga läromedel.
Av: Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare, tidigare läromedelsförläggare.
